Kalasar idag

Jo, jag är ju tillbaka idag. Och ja, jag kan gå, trots megaaktivteten igår. Har däremot inte så mycket mer att komma med i bloggväg idag. Förutom att mitt äldsta barn fyller femton idag. Etta. Femma. Jag verkar tänka och säga detta varje år, men helt galet är vad det är. Hur de föds, lär sig gå och huxflux blir tonåringar. Älskade, fina unge.

Det svåraste med att vara tonårsförälder, tycker jag, är att barnen kommer upp i en ålder då de börjar komma i kontakt med, eller åtminstone närmar sig kontakten med, vuxna företeelser. Hur ska man hinna och hur ska man komma ihåg att säga och berätta allt det där man vill att de ska ha med sig på vägen? Allt man vill att de ska veta INNAN och inte i efterhand. Det känns lite som att det brinner i knutarna att hinna föräldra ”färdigt”. Alla tonåringar är ju däremot inte så himla sugen på att sitta och filosofera och diskutera med sina föräldrar, så det blir lätt så där krystat och framtvingat. Fasen, jag som skulle vara den där coola föräldern som hela tiden skulle vara så öppen och prata om allt mellan himmel och jord med mina barn, låta alla viktiga diskussioner ha en naturlig plats i vardagen liksom. Inte lika lätt som en tänker sig. Allra helst inte eftersom man inte räknar med att barnen inte bara sitter där idel öra och insuper klokheter. En får börja spela in ”band” och låta dem få lyssna på mig i sömnen. Föräldraskapet alltså, en har ännu inte riktigt fattat vad en gav sig in på där för femton år sedan.

Femårig komiker

Julledigheten har resulterat i att femåringen har upptäckt att det mest komiska ordet på denna jord är ”penis”. Detta eftersom hon en dag, helt apropå, lugnt och stilla sa ordet ”penis” vid middagsbordet och tonåringen frustade av skratt. Va?, sa jag. ”Penis”.

Så ja. Nu är det lite av tradition vid matbordet. Femåringen säger ”penis” och tonåringen dör av skratt.

Alltid en början

Så ja, jag tänkte att det var dags att ha ett snack med tonåringen. Om det här med sex och våldtäkt. Men ingen har någonsin förberett en på hur fruktansvärt svårt det är att prata om saker som tonåringen tycker är sjukt pinsamt. Allt blir på en gång pinsamt för mig som förälder också. Man famlar efter orden och försöker vara rak men samtidigt anpassad till åldern. Eftersom allt är så otroligt pinsamt så att en av oss två ville sjunka genom golvet och teleporteras långt, långt bort, då blir det ju inte direkt en dialog. Det blir lite av en föreläsning som man stammar ur sig. ”Hej, nu ska jag öh:a och hmm:a om lite grejer som jag tycker är viktigt här, s’atte sitt där och lyssna du”.

Jag har inte haft problem att prata blommor och bin när barnen var små. Vi har läst Ett barn blir till och tittat på ganska beskrivande bilder och jag har förklarat utan att använda uttryck som ”blommor och bin” och ”mamma och pappa brottas lite bara”. Bara rakt på berättat utan omskrivningar. FÖR JAG TÄNKTE ATT DET KUNDE UNDERLÄTTA SAMTALEN I DEN HÄR ÅLDERN. Jo tjena.

Men jag tänker att jag sådde ett litet frö och att diskussionen/föreläsningen långt ifrån är slut för att tonåringen flydde rummet vid första bästa tillfälle. I’ll be back.

Strävan efter att vara Mönsterföräldern

Jag skrev inget inlägg imorse eftersom jag hade exakt noll inspiration att skriva. Under dagen har jag funderat till och från vad i hela friden jag ska skriva om idag (för jag kör ju #Blogg100 som bekant). Och så kommer Lisa och serverar en frågeställning som jag faktiskt känner att jag vill skriva om i ett inlägg istället för att lämna kommentar, så nu gör jag det.

Den ständiga kritiken mot föräldrar som bara sitter med näsorna i sina smartphones och inte SER sina barn. Jag har, precis som Lisa, väldigt lätt för att ta på mig det dåliga samvetet och känna mig som den uslaste av alla usla föräldrar pga detta. Jag är i allra högsta grad skyldig till att älska min ajfån och all underhållning/matnyttigt den kan ge mig. Den ligger i min hand rätt ofta när jag är hemma. Men jag håller med Lisa om att det inte är så självklart att all min lediga tid ska gå åt till att SE mina barn. Missförstå mig inte, det är skillnad på att se och se. Det jag menar är att det inte är självklart att jag hela tiden ska ha blicken på mina barn och rikta min odelade uppmärksamhet åt dem från det att jag kliver innanför dörren efter jobbet tills de går och lägger sig. Jag vågar till och med påstå att jag inte tror att jag skulle göra mina barn en tjänst om hela min fritid var tillägnad mina barn.

Jag blir också beklämd när jag läser krönikan som Lisa länkar till i sitt inlägg. I ett sådant sammanhang är man som föräldrar där för att SE och bekräfta. Klart barnen vill visa upp vad de kan och vill kunna prata om vad de kan, efteråt. Inte att mamma eller pappa satt med näsan i telefonen och inte såg ett jota av vad som hände. Och visst går mobilanvändandet till överdrift i många fall. Allra helst i den typen av sammanhang där man kanske inte orkar med den sociala situationen och istället gömmer sig bakom en pekskärm. Men som vanligt med den här typen av diskussioner drar många i så höga växlar att själva diskussionen också går till överdrift.

Den här hetsen efter att vara en mönsterförälder. En mönsterförälder som cirka ingen har möjlighet att vara. Det är inte rimligt att jag ska ägna mina barn odelad uppmärksamhet i flera timmar. Sånt händer inte. Med det inte sagt att jag inte ägnar mina barn odelad uppmärksamhet alls. Den varar bara inte i timmar. Jag tror inte ens att mina barn skulle vilja ha min odelade uppmärksamhet i en hel timme. De vet att jag finns där. Jag lyssnar när de pratar. Jag visar intresse för det de gör. Jag pratar om dagen som har varit. Om dagarna som kommer. De pysslar med de saker de orkar med efter en rätt hektisk dag i skola/förskola och jag pysslar med det jag orkar med/måste efter en lång dag på jobbet. Och ja, det är rätt ofta jag sitter med min mobil och blippar.

Jag vägrar hoppa på det självuppoffrande tåget där jag som förälder måste försaka mina intressen/”avkopplingsmetoder” enbart för att jag är förälder. Att föräldraskapet måste innebära att allt som är för min egen underhållnings/njutnings skull kommer i allra allra sista hand. Jag tror inte mina barn skulle vilja ha den sura spottfräsaren till mamma. Jag vägrar dessutom lära mina barn att de är små diktatorer i vårt hem som helt och hållet styr vårt gemensamma liv. Mina barn är det viktigaste i mitt liv, men det innebär också att jag har ett ansvar att vara rationell i min uppfostran och inte bara göra vad som är enklast hela tiden. Jag tänker främst på uttråkade barn som föräldrar många gånger vänder ut och in på sig själva för att roa. Mitt jobb är inte att underhålla mina barn, det är att förbereda dem för livet.

Jag är inget fan av att dra slutsatser utifrån hur det var när jag var liten vs hur det är nu pga allt är så annorlunda och utvecklingen går vanligtvis framåt. Men just när det gäller inställningen till uppmärksamheten vi ger våra barn tycker jag att det är rätt talande att vi trycker ner varandra och skäms själva över bristen på uppmärksamhet, när vi i själva verket i mångt och mycket låter barnen styra våra liv. När jag var liten var det barnen som fick hänga på i föräldrarnas liv. Ser man det från perspektivet att vi föräldrar har en uppgift att förbereda barnen för livet borde det senare alternativet vara det bästa sättet. Inte att lura barnen att tro att de kan styra och ställa vad gäller allt här i livet.

Och hur jag hamnade där utifrån diskussionen om föräldrars smartphoneanvändande – det kan man fråga sig. Summa summarum är väl ändå att den här föreställningen att vi ska ägna våra barn all uppmärksamhet den lilla tid vi har tillsammans, den är inte baserad på verkligheten. Den är, i mina ögon, heller inte sprungen ur en önskan om barnets bästa utan snarare en desperat önskan efter att få vara den där mönsterföräldern som får något slags diplom från ”någon högre makt” den dagen vi går hädan.

Jag läser en bok – Ursäkta att man vill bli lite älskad

Det hör inte till vanligheterna att jag läser ut en bok inom tjugofyra timmar. Det hör inte ens till vanligheterna att jag läser en hel bok överhuvudtaget. Nuförtiden.

Men Johanna Thydells Ursäkta att man vill bli lite älskad läste jag ut helt och hållet, plus att jag gjorde det inom tjugofyra timmar. Grattis till mig.

20130120-114006.jpg
Jag älskar ungdomsböcker! De är så okomplicerade och rakt på sak. Man slipper läsa utdragna totalt ointressanta miljöbeskrivningar och författaren har mycket sällan snurrat in sig i en knut för att få till en intressant historia. Enkelt och ärligt. Änd aj lavv it. Plus i kanten för att man känner igen sig så mycket i sitt ungdomsjag. Och dessutom känner lite att eftersom man kan relatera så himla mycket kan en omöjligt ha blivit för vuxen för att förstå sina egna barn.

Hursomhelst. Johanna Thydells bok handlar om Nora Jonasson som har två bästisar, varav den ena helt plötsligt börjar hata henne. Det är främst en bok om vänskap, det här. Men även med klassiska ungdomfunderingar kring vem man egentligen är och vad man egentligen vill här i livet. Det är en bok att fnissa till mest faktiskt. Språket är helt klockrent och det är främst det som får en att fnissa, för historien i sig är rätt ångestladdad och ledsam.

Det är inte den bästa boken jag har läst, men ändå riktigt bra! Gillar du ungdomsböcker så läs!

Han är hemma!

Slutade tidigare idag för att jag skulle hinna förbereda sonens hemkomst. Det blev ändrade planer, så de kom hem senare än beräknat. Så jag har gått runt här och vankat av och an, av och an, av och an. Helt distraherad och okontaktbar.

Men så kom han ju till slut! Skjutsad ända fram till dörren. Nästan overklig känsla, att få se och krama på honom. Som den dryga moder en är pratade jag konstant och frågade än den ena än den andra frågan. Tills jag såg hur trött han såg ut, stackarn. En timme har han sovit, säger han. Han var då vaken en hel dag i USA (åkte vid 18 på eftermiddagen) och reste i nästan 13 timmar på det. Så nu har jag lämnat honom i fred så han får landa mentalt också.

Gick och satte mig i soffan och pang! kom huvudvärken och den enorma tröttheten. Vilken anspänning att gå och vänta en hel dag! Anspänning gånger tusen när det är ens egen avkomma som är ute och far. Herre. Min. Je. Vilken pärs för psyket.

Han har haft det bra i alla fall, men det sprutar ju inte diverse berättelser ur honom så en får ha lite tålamod. Lite sova på det här då kanske?

Vet ni rå?

Snart är sonen den store på väg hemåt! Det har alltså gått en månad sedan jag satt som ett nervvrak och följde ett flygplan i tanken och samtidigt tänkte ropa ner sonen den store till middagen. Jag längtar så sjukt mycket efter honom! Kan inte ens tänka på att jag snart får träffa honom utan att börja tjuta. Älskade barn, vad du har varit saknad!

20130114-210848.jpg