#BästaBeatrice

Jag tänkte skriva något skojfriskt inlägg om hur jag gick vilse i storstaden idag och irrade runt i 2 timmar, men på tåget hem fastnade jag i hashtaggen #BästaBeatrice på Twitter. Så det får bli ett annat inlägg.

Först bakgrunden till hashtaggen, ifall någon har missat. Jonas Hassen Khemiri har skrivit en artikel i DN riktad till Beatrice Ask angående REVA. Artikelns rubrik är Bästa Beatrice Ask, därav hashtaggen.

Har du inte läst Jonas artikel ska du göra det. Och när jag skriver ”ska” så menar jag” måste”. Därefter rekommenderar jag att du även läser i #BästaBeatrice-taggen på Twitter för ytterligare redogörelser för hur det är att växa upp och leva i Sverige när man inte ser svensk ut eller har ett svenskklingande namn. Läs allt och ta in. Försök att förstå att vi som ser svenska ut och dessutom har svenskklingande namn, vi kan inte relatera. Vi kan bara lyssna och försöka ta in.

Tyvärr dyker det upp personer i #BästaBeatrice-flödet som vill förminska, förlöjliga och misstro. Jag vill inte ge de inläggen mer uppmärksamhet, jag vill bara säga detta: att lyfta frågan om vardagsrasismen och hur människor med ”icke-svenskt” utseende eller namn blir behandlade i Sverige utesluter inte att vi även diskuterar andra problem. Det här är ett av problemen i vårt samhälle. Ett riktigt stort problem, om du frågar mig. Men det betyder inte att alla andra frågor man kan tänkas vilja diskutera måste tävla med den här frågan. Det finns utrymme för flera frågor att diskuteras. Så det finns ingen anledning att komma in i #BästaBeatrice-sammanhanget och lyfta andra frågor. Skapa en egen hashtag och diskutera de frågorna där. Syftet med den här hashtaggen är att lyfta frågor om diskriminering pga utseende/härkomst. Enbart. Vilket också är själva anledningen till att större delen av inläggen handlar om just rasism och rasistiska handlingar.

Vilket för oss vidare till nästa sak jag vill ta upp. Så många försvarar rasism med att även personer med ”icke-svenskt” utseende eller icke-svenskt ursprung är rasistiska. Mot vita. Vilket naturligtvis är minst lika fel och också ett problem. All form av ihopbuntning av människor pga utseende/härkomst/kön/sexualitet är ett problem. Det gör dock inte att vi kan blunda för att majoriteten av dem som utsätts för rasistiska handlingar är icke-vita. De utsätts i mycket högre grad och det är dessutom till stor del accepterat av omgivningen. Det är så pass utbrett att de allra flesta personer i Sverige som inte ser ”svensk” ut eller har ett svenskklingande namn har stött på vardagsrasismen både en, två och sjuttioelva gånger. Hur många gånger har du som vit Svensson stött på vardagsrasism riktad mot dig?

Så om vi konstaterar att ja, det finns andra problem i samhället, kan vi då bara få fokusera på den här frågan när vi diskuterar den här frågan? Så att vi kan komma någon vart och försöka förstå att vi inte vet allt eller kan relatera till allt. Ibland måste man bara lyssna. Åtminstone försöka sätta sig in i hur det känns att alltid vara misstrodd, alltid få försvara och förklara sig utan anledning medan alla står bredvid och ser på utan att säga något. När det är så accepterat att du till och med själv tror att det är något du får ta, att det är så det ska vara. Att du är en andra klassens medborgare som hela tiden måste bevisa att du har rätt att vara här och leva bland de ”riktiga svenskarna”. Detta trots att du kanske till med själv är född i Sverige och har bott här hela ditt liv.

Lyssna och acceptera att det är så här det ser ut. Det finns ingen som helst anledning att vända taggarna utåt och slå ifrån sig. Det är inte DU som blir attackerad. Så länge du fortsätter slå ifrån dig och inte vill lyssna, så länge du förlöjligar och förminskar – så länge kommer den här frågan envist att stötas och blötas. För ska det vara så förbaskat svårt att förstå att vi alla är människor? Varken mer eller mindre. Du har inte mera rätt att leva ett drägligt liv än någon annan. Vi har alla samma rätt.

Annonser

Trygg utan garderob

Nu är det en massa pushande för olika saker här, men ibland måste en bara. Igår kväll drogs en ny grupp igång på Facebook av modiga Lova Malmstedt – Trygg utan garderob. Deltagare uppmanas ta ett kort på sig själva hållandes en text som står för något de är och ladda upp i gruppen. Det har även dragits igång en hashtag på Twitter #tryggutangarderob.

För allas rätt att slippa rädsla. För allas rätt att slippa gömma sig. För allas rätt till trygghet. Homosexualitet är idag illegalt i 78 av världens länder, var av fem bestraffar med döden.  Bland de homo- och bisexuella i vårt land är andelen med nedsatt psykisk hälsa dubbel så stor som bland de heterosexuella, och situationen för transpersoner är ännu värre. Det är inte den sexuella läggningen eller könsidentiteten i sig som orsakar detta – det är samhällets inställning. Som logisk följd känner sig många HBTQ-personer tvingade att gömma en given del av sin personlighet.

Var med och skapa trygghet genom att lägga upp en bild där du vägrar gömma en given del av din personlighet – dina drömmar, passioner, intressen, din bakgrund eller den du är idag – och visa att det inte är okej att skrämma in någon i garderoben. Bjud in alla att delta. Tillsammans är man mindre rädd. #Tryggutangarderob
När jag gick och la mig igår var deltagarantalet uppe i 300-någonting personer. Imorse när jag vaknade hade den siffran ökat till över 1400 personer! Så himla fint! Men det är ju onödigt att stoppa där, så gå med du med! Kommer du inte på någon självklar sak att skriva så gör som jag gjorde – tänk på hur du är som person och välj en egenskap som inte alltid uppskattas av andra. Jag har fått höra bakom min rygg att jag är så barnslig. Oh well liksom. Så jag valde att ta en lite uppnosig bild där jag står för att jag är barnslig. Dessutom var jag osminkad på bilden pga tänkte skjuta upp bilden till dagen efter, men kom på att det ju faktiskt bidrog till det hela. Jag kan visa mig utan smink ute, typ på min gata i stan. I övrigt – alltid sminkad.
Svårare än så behöver det inte vara att visa sitt stöd. Det är inte så mycket det du skriver som att du är med. Här är hela fotoalbumet från gruppen där du kan se alla som har deltagit hittills. Heja Lova! Och alla som hängt med!
65115_10151188181183546_1657788103_n

En semestertripp

I måndags tog vi med oss de tre barnen till Gröna Lund och åkte karuseller tills vi knappt kunde stå på benen. Himla roligt. Jag har dock inte en enda bild därifrån eftersom vi la in all packning i förvaringsskåp. Ja, till och med mobilen. Många instagram moments, men icke. Däremot karusell efter karusell efter karusell. Och så klart – kö efter kö efter kö efter kö. Förutom i början då det i stort sett bara var att gå och sätta sig i vilken karusell man ville.

M och tolvåringens favvo: Jetline
Sexåringens favvo: Vilda Musen
Fyraåringens favvo: Elefanterna
Min favvo: Popexpressen.

Min favvo var så galet rolig att jag inte kunde göra annat än sitta och gapskratta hela tiden. När folk säger så tror man lite att de är knäppa, men det var faktiskt så. När den var slut kunde jag på riktigt inte fokusera blicken. Det bara snurrade och jag visste inte hur jag skulle ta mig ur vagnen jag satt i. Vilket ju låter lite otäckt och lite som att man är dyngrak, men det var enbart skitkul.

Jag ska inte glömma att kommentera en av de viktigaste sakerna med denna utflykt: spöregnet här hemma och den gassande solen i Stockholm. Cirka 27 grader och konstant svettande och dödstörst. Inte idealiskt för en dag på Grönan iofs, men hellre det än spöregn.

När man som småstadsbo åker till den stora hufvudstaden är det även alltid en stor grej att se ”kändisar”. Jag såg två ”vanliga kändisar” och två ”kända från Twitter”. Trodde mig se en tredje ”känd från Twitter”-person på vägen till Grönan. Vi höll precis på att ta oss igenom en korsning och jag utropade ett ”litet” Men! Kolla! Är det Marthanna?! M fick meltdown i hjärnan och visste inte om han skulle tvärbromsa, gasa på, gira hit, gira dit eftersom han naturligtvis trodde tonen på min röst betydde att vi höll på att råka ut för olycka. Det var dock inte Marthanna, det var en helt vanlig förmodligen icke-twittrande person. Well well cykelställ. Saker som händer.

Ta en kopp kaffe och slappna av?

Alla dessa åsikter på nätet. Det är ju en djungel och vare sig man vill det eller inte så påverkas man. Överallt på nätet blir man matad av åsikter. Inte helt sällan i kombination med ett idiotförklarande av alla som inte håller med. Man blir ju inte helt pigg i hjärnan, om en säger. Alla är professionella tyckare numera. Det är både intressant och bra och riktigt jobbigt. För det blir allt svårare att bilda sig en egen uppfattning. Och en uppfattning, det ska man ha. Om allt.

Eller är jag ensam om att känna så här? Är det bara jag som blir alldeles matt emellanåt av att följa diskussioner på Twitter och i en mängd bloggar. Just nu är jag inne i en hyfsad Twitter-period. Det betyder att jag går in och läser dagligen, utan att läsa ikapp alltför mycket. När jag har intensiva Twitter-perioder läser jag ikapp så mycket jag kan, vilket brukar resultera i en åsiktskollaps som i sin tur resulterar i totalt Twitter-frånvaro i några veckor. Ibland undrar jag hur folk orkar tycka så himla mycket. Hur de orkar engagera sig i minsta lilla fråga som lyfts upp och föra diskussioner till höger och vänster. Och så blir jag avundsjuk. För jag har alltid velat vara en sån som har åsikter om allt och framför dem snyggt och välformulerat så, om inte hela världen, åtminstone en liten klunga klappar händerna. Men jag orkar fan inte. Jag orkar inte ta ställning till precis allt och välja sida här och välja sida där. Så istället skriver jag trams, filtrerar bland bloggar och på Twitter och lever mitt lilla liv i min lilla stad. Tills något som är viktigt på riktigt dyker upp.

Obs att denna utläggning inte syftar på någon speciell diskussion eller något speciellt tyckande. Bara ett allmänt konstaterande av en mycket trött männscha.

Nähäpp

En halvtimme senare kan jag konstatera att programmet inte lyckades med att intressera mig längre än ungefär de där fem minutrarna. Antar att detta inte är en serie man kan halvtitta på medan man googlar, twittrar, läser bloggar och youtubar. Dumt. Det är ju de programmen som är de bästa. Ni skulle bara veta hur många serier jag lyssnar mig igenom. M påstår att det inte kvalificeras som tv-tittande. Och visst, rent definitionsmässigt är det väl inte tittande det handlar om, men jag hänger med på allt. Nästan. Typ.

Känner mig så oförstådd i det här hemmet.

 

Tjofräs

Måndag: Deppar, skriver deppinlägg
Tisdag: Ångrar deppinlägg, skriver antideppinlägg. Dock bara i huvudet pga lägger tid på annat.
Onsdag: Deppar. Ska skriva antideppinlägg på riktigt – här i bloggen – men kommer inte på något. Förutom att jag blev kallad ”morgonens fynd” på Twitter idag. Men folk har ju fått hjärnsläpp förr.

Ska vi vänta till imorgon och hoppas på bättre tider?