Vardagsinlägg

Jag (och resten av familjen) har varit ledig(a) idag och passade på att dra till Sönnsvall och bada på Himlabadet. Från kl 10 till ca kl 16 har jag antingen sprungit med megaring i famnen i femtioelva trappor om och om och om igen (och alltså åkt på ringen nedför rutschkana emellanåt) eller legat i strömt vatten och kämpat mig motströms (pga roligare än att flyta medströms). Har även badat utomhus, vilket ju kändes så där lagomt crazy och kul.

Nu känner jag mig helt urlakad och har dessutom vatten kvar i båda öronen som vägrar försvinna. Så fort jag rör huvudet sprakar det. S’imla irriterande.

Längtar efter att få glo på några avsnitt av The Fosters nu. Gillar den fortfarande (ifall någon trodde något annat). Gillar att den tar upp frågor som sällan tas upp i amerikanska tv-serier utan att bli så där klämkäckt och präktigt. Den tar liksom bara upp och belyser. Lyfter fram och berättar, liksom. Låter personer ta plats som aldrig brukar få ta plats utan att det görs till en grej. Tycker jag i alla fall. ”Rolig” grej: sist jag skrev om det icke-jämförde jag det med 7th Heaven och i avsnittet jag såg efter jag skrivit det dök pappan i 7th Heaven upp som en av föräldrarnas pappa. Ja alltså, jag påstod inte att det var roligt-haha, bara ”roligt”.

Joråsatte.

Tillbaka imorgon

Dagens inlägg blir också en kortis. Tittar på Mästarnas Mästare och antar att det blir sista ansträngningen för idag. Har varit så sjukt aktiv idag så jag fattar inte hur jag har orkat. Det blir spännande att se om jag kan gå imorgon överhuvudtaget.

Shöpping!

Igår var himlen alldeles grå till att börja med, så vi ba: IKEA? IKEA.

Jag har sagt detta tusen gånger förut, men jag ÄLSKAR IKEA. Kan inte nämna IKEA utan att deklarera min kärlek.

I alla fall. Vi packade in alla utom tonåringen i bilen och åkte till Valbo och IKEA. Köpte egentligen inget spektakulärt men fick åtminstone med oss nya fönsterlampor (på fot) till vardagsrummet och sånt där obligatoriskt som ljus, köksgeråd och så. Valbo har en av de sämre H&M-butikerna i världen, så lite trist att det var just detta H&M jag valde att bränna massa bonuscheckar. Allra helst när vi snart får en alldeles egen här där jag bor. Hursomhelst. Småbarnen fick lite nya byxor och jag fick nya nagellack. Älskar H&Ms nagellack!

Det här inlägget måste vara så otroligt intressant att läsa. Jag ska lägga in några relaterade bilder för att kompensera.

20130404-093233.jpg

20130404-093246.jpg

20130404-093307.jpg

När vi åkte hem köpte jag Lakritsal som är så sjukt gott! Och lite äckligt när man ska dricka läskeblask direkt efteråt pga blir skum i munnen. Det visade sig dessutom att det var tio (10!) grader ute!
20130404-093315.jpg
Och när jag kom hem hade jag fått mitt nya fina mobilskal från EmbellishCases (har ”butik” på Etsy.com).

20130404-093640.jpg

20130404-093655.jpg

Lokalsinne Schlokalsinne

Just det, jag gick vilse på väg från möte in till Sergels Torg igår. Jag tycker inte om att åka tunnelbana, som jag förklarade igår morse. Så jag vägrade helt enkelt att ens överväga tunnelbana på vägen tillbaka från mitt möte. Jag skulle minsann gå! För på landet där jag bor, där tar vi helt sonika benen och föttera och går till ställen. En är ju inte märkvärdig som de däringa storstadsmännschera som måste transporteras runt hela tiden.

Jomen, jag gick först åt motsatt håll, liksom motsatt + motsatt håll. Jag tog höger fast jag skulle ta vänster och gick över gatan fast jag skulle gå upp bakom byggnaden och fortsätta däråt. Gick runt runt runt ett S T O R T lägenhetsområde och hamnade på ruta 1, som Patrik Isaksson. Stod alltså framför byggnaden (där jag hade mötat innan) en halvtimme senare. Tog vänster och gick och gick och gick. En halvtimme senare stod jag på ruta 1 igen. Fråga mig inte hur detta är möjligt. Det bara var det tydligen. I en timme irrade jag runt, fram och tillbaka, tillbaka och fram och hamnade hela tiden på ett och samma ställe. Tills jag fattade. Änglarna ba: Aaaaaaaaaaah!

Fast det slutade ju inte där. Jag började gå igen. Gå, gå, gå, gå. Fick hjälpa någon stackars tant som gått vilse. Ha! Ironin. Ner till Birger Jarlsgatan. Knata, knata, knata. Sedan inse att det inte kändes helt rätt alltså. Gå tillbaka, ta in på Hamngatan. Gå, gå, gå, gå. Hittar Åhléns City. Hatar Åhléns City vid det här laget, går in i ren protest. Jävla förbannade Åhléns fucking City. Jävla förbannade sminkskit! Sminkskit kan dra åt helvete. Går ut. [andas tre andetag]

Ska vidare till T-centralen. Fortsätter över gatan, rakt fram. Men alltså, kartan visar att jag inte ska gå här? Ner på plattan. Snurra, känna mig lite nervös och bonnig. Gå skitfort, för det gör alla storstadsmännscher. Se ut som att du vet precis. Så det är så jag ser ut när jag tar trappan upp till Malmskillnadsgatan.

Men vad i helvete! Springa ner för trappan igen. Den blå pricken på kartan blinkar längre och längre bort från T-centralen. Fast ibland rakt mot T-centralen? Förbannade jävla telefonjävel. Förbannade jävla storfuckingstäder. Telefonen död. Ta mig i kragen och fråga om vägen. Kvinna ba: Fast alltså, du är typ där. Sväng där och gå rakt fram cirka en millimeter. Nä, så sa hon inte, men ungefär. Går, går, går några millimeter. Hittar förbannade jävla skitstationen.

Det var mitt tvåtimmarsirrande runt i Stockholm Stad. Fötterna gjorde jävla ont, det var jävla kallt och jag hade inte ätit något sedan klockan 5 på morgonen (klockan var 14 när jag hittade stationen och tåget gick 14:22).

Det vete fan om inte tunnelbana är att föredra ändå. NÄR MAN ÄR HELT JÄVLA OBEGÅVAD MED LOKALSINNE.

En semestertripp

I måndags tog vi med oss de tre barnen till Gröna Lund och åkte karuseller tills vi knappt kunde stå på benen. Himla roligt. Jag har dock inte en enda bild därifrån eftersom vi la in all packning i förvaringsskåp. Ja, till och med mobilen. Många instagram moments, men icke. Däremot karusell efter karusell efter karusell. Och så klart – kö efter kö efter kö efter kö. Förutom i början då det i stort sett bara var att gå och sätta sig i vilken karusell man ville.

M och tolvåringens favvo: Jetline
Sexåringens favvo: Vilda Musen
Fyraåringens favvo: Elefanterna
Min favvo: Popexpressen.

Min favvo var så galet rolig att jag inte kunde göra annat än sitta och gapskratta hela tiden. När folk säger så tror man lite att de är knäppa, men det var faktiskt så. När den var slut kunde jag på riktigt inte fokusera blicken. Det bara snurrade och jag visste inte hur jag skulle ta mig ur vagnen jag satt i. Vilket ju låter lite otäckt och lite som att man är dyngrak, men det var enbart skitkul.

Jag ska inte glömma att kommentera en av de viktigaste sakerna med denna utflykt: spöregnet här hemma och den gassande solen i Stockholm. Cirka 27 grader och konstant svettande och dödstörst. Inte idealiskt för en dag på Grönan iofs, men hellre det än spöregn.

När man som småstadsbo åker till den stora hufvudstaden är det även alltid en stor grej att se ”kändisar”. Jag såg två ”vanliga kändisar” och två ”kända från Twitter”. Trodde mig se en tredje ”känd från Twitter”-person på vägen till Grönan. Vi höll precis på att ta oss igenom en korsning och jag utropade ett ”litet” Men! Kolla! Är det Marthanna?! M fick meltdown i hjärnan och visste inte om han skulle tvärbromsa, gasa på, gira hit, gira dit eftersom han naturligtvis trodde tonen på min röst betydde att vi höll på att råka ut för olycka. Det var dock inte Marthanna, det var en helt vanlig förmodligen icke-twittrande person. Well well cykelställ. Saker som händer.

Relalalaxa, please!

I förrgår var vi i Furuvik. Sveriges mest överstressade pappa hamnade bakom oss i kön till en av åkattraktionerna. Han pratade oavbrutet i cirka 20-30 minuter. Med sin son på cirka ett och ett halvt, max två år. Jag tror sonen lyssnade skitnoga och ba: jaha, säger du det? Mycket, mycket intressant. Pratet gick enbart ut på att kön var jätte-, jätte-, jättelång och det skulle ta jätte-, jätte-, jättelång tid innan det var deras tur. Och så klev han utanför kön (medan mamman i familjen fick paxa deras plats) för att ytterst pedagogiskt visa kön (läs nu inte det där andra ordet!) för sonen. ”Alla de här ska åka innan det är din tur!”. Sonen ba: *tittar bort*

Aldrig har jag varit så glad att få kliva i en miniatyrbil och nästan spy av att bli ihopknycklad för mycket. Dock rätt skönt att som kontrast få känna sig som den allra mesta filbunkeföräldern i världen.

En kaosartad utflykt

Vi besökte Buspalatset i Bollnäs idag. Det heter saker som Leklandet och dylikt i andra städer. Klätterställningar, studsmattor, bollhav mm mm. Ni fattar. I alla fall. Det är ju, som bekant, semestertider nu. Och idag regnar det dessutom som aldrig förr. Man kan räkna ut med lilltån att det kommer att bli ganska mycket folk en sådan här dag. Dessutom öppnar de inte förrän klockan elva. Alla barnfamiljer som inte välsignats med morgontrötta barn står och stampar utanför dörrarna när de väl öppnar.

De som äger stället tyckte tydligen att det var en bra idé att låta en (1) stackars person jobba själv första timmen. Det var fullständigt kaos. Kö från ett håll med folk som otåligt trampar och vill in. Kö från motsatt håll med folk som otåligt trampar och vill ha mat. Eftersom de öppnar lagom till lunchtid planerar de flesta att äta lunch där. Småbarnsfamiljer äter ofta lunch tidigt pga ätit frukost tidigt pga klivit upp i ottan. De rätt många borden fylldes snabbt. Tjoff!, så fanns det inga lediga bord kvar. Folk började kampera på golven. Det släpptes dock in fler och fler folk. En aldrig sinande ström med folk. Låt oss säga så här: 1) utrymning vid brand = inte så smidig med överfullt Buspalats 2) säkerheten i klätterställningar och studsmattor med 40 000 miljarder barn = inte så hög, om en säger.

Klockan tolv kom en till personal. Jag fick en släng av överkänslighet och ögonen tårades av lättnad å person nr 1:s vägnar. Men det visade sig att hen inte blev speciellt avlastad. Jo, hen slapp fixa iordning maten som beställdes, men hen fick stå kvar i kassan med de hysteriska köerna. Ingen verkade tycka att hen förtjänade en liten rast i form av att få stå och fixa iordning maten istället. Nåja, det kan ha varit hens eget önskemål. Vad vet jag? När jag beställde lunch åt oss var hen så slut att hen fick kortslutning och inte kunde skriva upp min beställning utan att tänka i en trekvart innan.

Och mitt upp i allt det här finns det idioter som spyr otrevlig galla över denna stackars person. ”Är min korv färdig snart, eller?!”. ”Jaha, och hur länge får man vänta på maten nu då?!” framsnäst som att de inte är där på eget initiativ och faktiskt är lediga och har all tid i världen att vänta. Jag får alltid spottimpulser på folk som väljer att skälla på fel person. Tänk efter två sekunder innan du öppnar munnen?

I vanliga fall får vi tjata på barnen för att få med dem därifrån. Idag kom de utan knorr trots att vi valde att åka hem tidigare (entré = 3 timmars lek).

Summa summarum: Buspalatset är visserligen mycket uppskattat av oss, men hur vore det om de tänkte över personalfördelning samt möjligtvis hade en besökargräns? Det senaste var nog nästan det mest oerhörda idag. Mängden folk! Helt ofattbar! Det var köer inne i klätterställningarna. De små barnen fick alltså stå och köa för att ens kunna leka. Sanslöst, om du frågar mig.