Ämne nr. 10 – Prata eller sms:a?

Jag skulle kunna påstå att jag pratar så mycket i telefonen i jobbet att det är skönare att sms:a privat. Inte riktigt sant dock. För jag tycker inte om att prata i telefonen. Det har jag aldrig gjort. Jag ringer aldrig kompisar för att bara kolla läget och ”surra”. Jag blir rastlös av att prata i telefonen om man inte har någon speciell poäng med samtalet. Jag ringer bara andra om jag har ett speciellt ärende och då endast för att bestämma detaljer.

Helst sms:ar jag dock. Och går runt och blir irriterad för att folk inte sitter med sina mobiler i knät och bara väntar på att få sms från mig. Sambon blir galen på mig. ”Har du frågat Bettan?”. ”Ja, men hon har inte svarat än”. ”Men ring då!?”. Inte helt jättekonstig egentligen, den där galenheten. Jag blir lite galen på  mig själv. Men sms är ju så lämpliga. Förutom det där med svarstiden då. Utöver det, perfekt för latmaskar som jag.

Nu kanske ni undrar hur det funkar på jobbet då? På jobbet funkar det ju eftersom det är väldigt poängfulla samtal. De frågar, jag svarar. Mycket logiskt och meningsfullt.

Ämne nr 9: Är du stressad?

Jag är normalt inte speciellt stressad av mig. Förutom i sådana där situationer som småbarnsföräldrar då och då hamnar i. Som när vi ska hasta på ytterkläder för att komma iväg till dagis för att hinna lämna barnen i tid så att jag hinner till jobbet i tid och Blivande Femåringen kommer på att han vill bajsa precis just då. Då blir jag aningen stressad. Egentligen mest för att det tar cirka fem dagar med exakt samma resultat innan jag inser att jag kanske borde lägga om morgonrutinen. Man kan ju inte direkt bli sur på barnen för att de har magar som funkar som de ska. Ändå står man där i några dagar och suckar om att han måste säga till tidigare. Alltså bli bättre på att sia bajsnödighet. Dagens barn – alldeles för dåliga på att spå framtiden.

Ämne nr 6: Hur roar du dig när du har snöat in?

Nu snöar jag inte in så där värst jätteofta. Men visst, det har ju snöat en del den här vintern och då blir man ju mindre sugen på att gå utanför dörren = insnöad på sätt och vis. Faktum är att jag blir galet uttråkad av att veta att det är värre att gå ut än att vara inomhus. Kärleken till datorn och iPhonen växer en aning då. Aldrig är jag så glad över att dessa förströelser existerar överhuvudtaget, som just då. I övrigt roar jag mig med att gå runt och vara irriterad på mitt hem och dess utseende. Rättar till en grej här, ändrar på en grej där. Dammtorkar, plockar och är lite så där allmänt småsur. Jag har inte så roligt när jag är insnöad. Om vi säger så.

Ämne 5: Hur vill du bli ihågkommen?

Men! Sluta. Tjata. Om. Det. Onämnbara! Jag vill inte bli ihågkommen. Jag vill leva i evigheters evigheter och alla mina vänner och barn och släkt och bekanta och bekantas bekanta ska leva forever and ever. Obs, ej prioriteringsordnad lista. Lever man för alltid behöver ingen komma ihåg en. Alltså jo, typ komma ihåg mitt namn och vem jag är. Men inget i stil med ”jag minns C, hon var en jäkel på att vissla”. Ingen dåtid. Alls. Presens, gott folk, p r e s e n s. Forever and ever.

Ämne nr 4: Något du aldrig berättat

Om det, mot all förmodan, finns något jag aldrig har berättat så finns det nog minst en anledning till att jag aldrig har berättat det. Däremot kom jag att tänka på något igår som var lite så där… tokroligt. Eller mest väldigt oväntat och surrealistiskt. Jag minns inte hur många år sedan det var eller hur det kom sig överhuvudtaget. Men så här var det:

Jag gick ner på stan på lunchen (eller om jag var föräldraledig och bodde nere på stan, skitsamma – jag var nere på stan). Stan jag pratar om är en yttepytteliten mysig stad i mellersta Sverige. Hursomhelst. Jag gick där och skötte mig själv. Tänkte i mitt stilla sinne att jag ska gå in på KappAhl och kika runt. I dörren till KappAhl mötte jag ingen mindre än Pernilla August. Hon bar en stor påse med lösviktsgodis från Hemköp i sin famn. OK, den kanske inte var så stor att hon bar den i famnen, men det är så jag minns det. Förresten ganska typiskt mig att lägga märke till en obetydlig godispåse i Pernilla August hand. Jag menar, Star Wars. Människan har varit med i Star Wars* och dyker upp i dörröppningen till KappAhl i lilla staden – och jag observerar en godispåse från Hemköp. Nåja. Jag är galen i godis. Nog om det. 

Är inte världen väldigt liten ibland?  Inte direkt så att man tänker att ”idag ska jag gå ner på stan och se om Pernilla August är där”. ”Undrar om hon har köpt en färdigblandad godispåse idag eller om hon har plockat i påsen själv?”. Sådana tankar tänker man väldigt, väldigt sällan.  

———————————————-

*Med mycket, mycket mera så klart. Men Star Wars-grejen gör att världens genast känns lika yttepytteliten som min hemstad.