Öschk int

Eftersom jag är av den lata (och möjligtvis dumma) sorten orkade jag inte tjafsa om sonens jacka utan gick och köpte mig en fjärde vårjacka. Det hör till saken att när jag tänker efter lite noggrannare är jag inte helt hundraprocentigt säker på att jag köpte exakt samma storlek som innan. Kanske typ samma storlek är närmare sanningen. Han växer så det knakar den här ungen, så det är inte så lätt att hålla reda på 164 hit och 170 dit.

Konstaterade att jag nog känner någon som kan tänka sig ha ett barn som kan ha den där jackan som är för liten för sonen. Eller så får jag skaffa lite nya kompisar med barn i rätt storlek.

Nämnde jag att jag hatar KappAhl? Av den anledningen köpte jag en ny jacka precis just där. För att verkligen visa min avsky köpte jag även nya kepsar till alla tre barnen, ett par slitochsläng-skor åt Femåringen och ett par tajts (i Molo-stil – vem kan motstå?) till Treåringen. Ha! Snacka om att jag ägde dem. In your face liksom.

Jag säger ju att jag är en av deras bästa kunder!

Annonser

Den som sa’t han va’t

Det är sånt här jag pratar om – det är 0,6 plusgrader ute idag! Gah!

Jag ska dock släppa min irritation över vädergudarna nu. Antar att den inte tjänar någonting till. Istället ska jag ösa lite irritation över det här med mustascher. Synden straffar sig själv sägs det och det kunde inte stämma bättre än precis just nu. Minns ni Arga Snickaren och den där kvinnan med en redig mustasch? Jag kunde inte tro mina ögon! Jag skrattade och var totalt förbluffad över hur man kunde gå runt så där.

Ni kanske fattar var det här är på väg? Det hör till saken att min syn är något defekt. Eller ganska mycket defekt. Jag borde ha glasögon eller linser. Har dock ej detta. Men nu har jag inspekterat (med näsan tryckt mot spegeln) och kan konstatera: jag har mustasch. Ironin i det.

Ironin i att jag satt på jobbet dagen efter och förundrades högljutt. Att jag skrattade och tyckte att det var rätt otroligt att man ställer upp på tv, sminkar sig och donar – men har kvar mustaschen! Jag gick på om att människan faktiskt verkade ganska fåfäng på sätt och vis och ändå satt där med sin omissbara musching.

Kan man kalla mig något så är det fåfäng. Jag är extremt jävla fåfäng. Ändock sitter jag här med – en musching! Dock ej redig omissbar musching, men det är en samling med fina fjun som skulle göra vilken tonårskille som helst grön av avund! Det lustiga är att jag inbillar mig att eftersom inte jag har sett den förrän nu, så ser kanske ingen annan den heller? Om jag tar bort den, börjar det växa ut redig omissbar mustasch då? Myterna hopar sig i mitt huvud och jag funderar över om det är klokast att ha kvar mina tonårsfjun.

Det jag vill med det här inlägget är att meddela omvärlden att jag (numera) är medveten om min mustasch. Jag planerar att avlägsna den, men funderar fortfarande på tillvägagångssätt. Funderar också på om det skulle kunna bli snyggt med mustasch på tjejer. Lite klatschig färg eller så? Locka? Starta en trend? Embrejsa min mustasch och reklejma tjejers rätt till sin mustasch (om vi någonsin haft sådan rätt)? Ja, ni ser – jag har lite att fundera på.