Att blogga alltså – a life saver!

Idag pratade vi om hur snabbt man glömmer barnens barndom. Alltså, saker de har sagt och gjort osv. Sexåringen brukar ganska ofta fråga om hur hon och syskonen var när de var bebisar/mindre. Vad de tyckte om, vad de inte tyckte om, vad de har sagt och gjort och så. Jag har världens sämsta minne och kan omöjligt komma ihåg saker om de inte är nedskrivna. Alla mina barn har en varsin Mitt Första År-bok, men ja, ni kan säkert räkna ut hur mycket jag har fyllt i i dem. Tonåringens bok är hyfsat ifylld, mellanbarnets lite mindre och minstingens i stort sett tom. Herregud, så förutsägbar en är! Man lovar sig själv, men sitter ändå här flera år senare och har gjort precis det man inte tänkte göra.

Nåväl. Idag upptäckte jag av en slump att jag har bloggat ganska länge på den här bloggen. Så pass länge att jag har en massa anteckningar om i alla fall de två yngsta barnen. Yay! Trots risk för att de här inläggen bara är roliga att läsa om man är jag tänkte jag ändå dela med mig av några favoriter som fick mig att skratta högt eller bara minnas så himla väl hur det var.

”Han bajsar på toaletten!”

Från zombie till T O K V A K E N

Mnååå… lilla grej.

Tortyrsamtal

Bajspresenten

Sådan son, sådan mor

Höhö vi ska?

Och ett inlägg om hur sjuk i huvudet en kan vara som förälder ibland.

Kalasar idag

Jo, jag är ju tillbaka idag. Och ja, jag kan gå, trots megaaktivteten igår. Har däremot inte så mycket mer att komma med i bloggväg idag. Förutom att mitt äldsta barn fyller femton idag. Etta. Femma. Jag verkar tänka och säga detta varje år, men helt galet är vad det är. Hur de föds, lär sig gå och huxflux blir tonåringar. Älskade, fina unge.

Det svåraste med att vara tonårsförälder, tycker jag, är att barnen kommer upp i en ålder då de börjar komma i kontakt med, eller åtminstone närmar sig kontakten med, vuxna företeelser. Hur ska man hinna och hur ska man komma ihåg att säga och berätta allt det där man vill att de ska ha med sig på vägen? Allt man vill att de ska veta INNAN och inte i efterhand. Det känns lite som att det brinner i knutarna att hinna föräldra ”färdigt”. Alla tonåringar är ju däremot inte så himla sugen på att sitta och filosofera och diskutera med sina föräldrar, så det blir lätt så där krystat och framtvingat. Fasen, jag som skulle vara den där coola föräldern som hela tiden skulle vara så öppen och prata om allt mellan himmel och jord med mina barn, låta alla viktiga diskussioner ha en naturlig plats i vardagen liksom. Inte lika lätt som en tänker sig. Allra helst inte eftersom man inte räknar med att barnen inte bara sitter där idel öra och insuper klokheter. En får börja spela in ”band” och låta dem få lyssna på mig i sömnen. Föräldraskapet alltså, en har ännu inte riktigt fattat vad en gav sig in på där för femton år sedan.

Träningspass för barn

Jag måste passa på att skriva om ett träningspass för barn som jag och sexåringen gjorde igår. Riktigt roligt! Och om en har barn som inte är alltför små är det ett perfekt sätt att få röra på sig i hemmet med barnen närvarande. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag ska köra ett eget pass och inbillat mig att barnen kan roa sig själva bredvid. Ha. Ha. Ha. Det har aldrig någonsin funkat med mina barn i alla fall. De vill vara med, men eftersom övningarna inte på något vis är anpassade för barn har de tröttnat efter cirka två sekunder. Och det vet ju alla som är föräldrar – om en försöker göra något på egen hand är det som att sätta en stor blinkade talande skylt i pannan som skriker ”STÖR MIG!”.

I alla fall. Jag brukar köra pass hemma med Fitness Blender och en dag upptäckte jag att de har ett cirka tjugo minuter långt pass för barn. Vi testade det, som sagt, igår och det visade sig vara ett roligt sätt att röra sig (enkla lekfulla övningar med olika former av slumpmässiga stopp – stå helt stilla, hoppa eller ner och gör en armhävning/stå i armhävningsställning). Nu är jag inte den mest vältränade personen på denna jord, så det kan ju spela in, men jag blev faktiskt svettig och andfådd. Sexåringen tyckte tjugo minuter var för lite (?!) så vi körde några andra barnpass som vi hittade på YouTube, men de var inte fullt så roliga som detta. Barn alltså. Jag var helt illamående efter alla passen och visste inte om jag skulle kräkas eller svimma (av barnpass!) innan vi gav upp, medan sexåringen ba: tralalala, ska vi göra mera? Och det berodde inte på att hon inte gjorde övningarna ordentligt, om vi säger så. Hursomhelst. Rekommenderar (helt osponsrat) detta pass och att träna med barnen om tiden tryter och det är svårt att hitta tillfällen att träna på annat sätt (rekommenderar Fitness Blender i övrigt också, de har alla möjliga typer av träningspass).

Barn i bh

Jag är skitsen på bollen mest för att jag har semester och den här bloggen lite ligger i dvala och allt sånt, men den här artikeln av Frida Boisen spreds som en löpeld på Fejjan häromveckan. Ingen kan ha missat den. Den handlar om åttaåriga flickor som har bh på sig i skolan och sminkar sig. Någonstans kände jag mig inte helt bekväm med den artikeln, men jag kunde liksom inte sätta fingret på vad det var som inte kändes rätt. Tills jag läste det här och det här blogginlägget.

Problemet är, i mina (och bloggarnas i länkarna ovan) ögon, att man upprörs å det grövsta av små flickor i bh men inte ens reflekterar över små pojkar i t.ex. boxershorts. Vad är egentligen skillnaden? Att små barn vill klä sig i samma kläder som vuxna personer av samma (eller motsatt för den delen) kön är ju egentligen inte alls konstigt. Men precis som båda bloggarna i länkarna ovan påpekar så gör vi bh:n och brösten till något sexuellt. Något som blir äckligt och opassande på barn. Trots att brösten främsta uppgift, om man ska se på människokroppen rent biologiskt, egentligen är att ge föda till barn. Jag tror knappast att åttaåringar klär sig i bh för att de vill vara sexiga. Däremot tror jag att de vill härma vuxna utan att ha förmågan att koppla plagget till sexuella sammanhang.

Jag försöker hitta en motsvarighet i den manliga garderoben utan att riktigt hitta något som känns tillräckligt passande och det är ju egentligen där hela poängen ligger. En liten pojke kan klä sig i precis varenda typ av plagg hans pappa klär sig i och ingen skulle kräva att affärer slutar tillverka boxershorts i storlek 116, eftersom inget av mannens klädesplagg har som enda syfte att göra mannen sexig. Egentligen har inte bh:n det grundsyftet heller, men i och med att bröst och bh:ar ändå är så starkt förknippade med sexualitet ska vi förfäras över att barn vill ha dem.

Jag har problem med att barn ska lära sig att de är sitt utseende. Att de ska vara söta och fina och i varje tillfälle i sitt liv sträva efter att se så bra ut som möjligt. Däremot har jag inte problem med att barn leker vuxna på det oskyldiga sätt som barn leker vuxna. Helt utan de värderingar och underförstådda signaler vi vuxna läser in. Mina minstingar är sju och fem år. I deras värld är mina bröst helt och hållet fd mjölkbehållare som de fascineras enormt över (pga det faktum att de har innehållit mjölk och att de själva har ÄTIT på dem). Att fd mjölkbehållarna på något sätt skulle vara förbjudna, sexuella tingestar finns inte i deras värld. Än. Tack och lov. Att något på min kropp är någon form av förbjuden, sexuell tingest finns inte i deras värld. Att min dotter tjatar om en bikini har ingenting att göra med att hon vill dölja sina ”bröst”, utan cirka allt att göra med att ”alla andra” har bikini. Ungefär exakt samma resonemang som när hon vill ha en speciell tröja med My Little Pony på.

Om vi lär våra barn att det är fint att ha bh, att en bh ska sitta på kroppen för att flickor ska se finare ut och att pojkar tycker om det. DÅ har jag ett rejält jäkla problem med att flickor som är 8 år har en bh på sig. Men så länge det handlar om att vilja ha något som alla andra har pga så här ser vuxna ut, då tycker jag faktiskt att det skadar mer att förbjuda än att tillåta. Så länge det i barnets ögon inte ligger någon sorts uppfattning om att flickor måste ha bh för skyla sig eller förbättra sitt utseende, tycker inte jag att vi vuxna ska servera barnen de uppfattningarna. Flickor serveras tillräckligt med krav om hur de bör se ut. Låt dem få leka vuxna utan att tala om för dem att kvinnans kropp är skamlig och något som bör skylas och skämmas över. Och låt dem vänta med att få höra hur deras kroppar som vuxna har en enda uppgift här på jorden.

Utflykt till Leksand Sommarland

Igår var vi i Leksand Sommarland. Vädret var perfekt, barnen var glada EXAKT. HELA. TIDEN. Jag låg mest på en filt som den tråkmåns jag är och M sprang runt och lekte hejvilt med barnen. Jag har blivit så sjukt rädd för allting på äldre dagar. Rutschkanor får min dödsångest att bubbla upp till ytan och hota att kväva mig.

När vi var på Himlabadet i Sundsvall i helgen (vi var på Himlabadet i Sundsvall i helgen, förresten) lurade barnen upp mig i en pytteliten rutschkana som fick mig att se mitt liv i revy medan jag svischade nedför den. Den gick bara rakt ner. Svisch, färdigt. Men det gick så himla fort! När jag kom ner i vattnet fick jag en kallsup pga höll andan när jag åkte och var tvungen att ta ett andetag när jag kom ner. Gick skitbra. Efter mig kom barnen och femåringen ba: ”Mamma, du måste ta emot mig! Jag bottnar inte!” Och jag ba: *kan inte andas* *nästan dör* *måste rädda mitt barn*

Lite av en traumatisk händelse. Så i Leksand låg jag på min trygga filt och lät M ta det större ansvaret för barnen. Vilket ingenstans var honom emot eftersom han var snudd på mera exalterad över alla rutschkanor än vad barnen var. Han åkte till och med Fritt Fall , vilket är en 17 meter lång rutschkana i ca 90 grader (ok, inte riktigt) och den böljande bredvid Fritt Fall (livsfarlig!).

Hursomhelst. Leksand Sommarland får betyg 5 av 5. Bara åk dit! Trots att det var hur mycket folk som helst där var det inte så himla långa köer och väntan. Mycket smidigt ställe,  måste jag säga. Tusen miljarder ställen att lägga sig och bara sola. Vi bytte plats tre gånger bara för att få se lite nya grejer och vara i närheten av där barnen ville vara.

Vi var där från 10 till 18 (dvs. så länge de hade öppet) och efteråt åkte vi in till Leksand och åt på en sportsbar. Alldeles perfekt mat! Sådana där goda sportsbarshamburgare som är sju mil höga och har en skitlång grillpinne genom sig. Och lökringar! Jag trodde inte jag tyckte om lökringar, men gud så gott!

Ja, man kan ju sammanfatta gårdagen som perfekt, verkar det som.

Semesterstress och i-landsproblem

Äntligen! Det regnar! Jag blir alltid lite överstressad på semestern när det är fint väder vareviga dag. Det är ju härligt och så, men man hinner ju inte göra något annat än ligga på stranden och sitta och dricka rosé i gassande kvällssol på altanen. Otroligt jobbigt liksom. Planen idag är att städa undan lite och äntligen få lite ordning i hemmet. Jag hatar när hemmet bara förfaller medan man svischar än hit än dit och bara mellanlandar hemma korta stunder. Ombyten i högar här och där, badhanddukar, strandmadrasser och strandväskor som ligger/står överallt och sprider sand omkring sig, bänkar och diverse andra möbler överfulla av diverse krafs som man inte hinner lägga där det ska ligga pga är på väg någonstans. Sedan kommer en hem på kvällen, barnen somnar efter mycket om och men, medan jag sitter och stirrar på allt stök och inte kan slappna av.

S’atte. Ja. Där har ni läget nu. Lite ordning på torpet och en M som går på semester idag, sedan kan jag andas ut och slappna av.

Just det. Jag var till tandläkaren med femåringen igår. När man är fem år har man inte hunnit vara så där otroligt många gånger till tandläkaren (som man minns), men däremot vet man att det alltid slutar med att man får en leksak. Allra helst om man har ett syskon som är sju som har kommit hem och visat leksaker x antal gånger. Femåringen skötte sig exemplariskt, gapade stort och svarade på alla frågor utan problem. När undersökningen var slut skuttade hon ner från stolen och såg förväntansfull ut. Yay! Nu kommer leksakslådan!

Eller inte. För tandläkaren sa bara ”ja, då var det klart. Hejdå!” och femåringen tassade förvirrat ut från rummet. Mitt hjärta smulades sönder när hon gick därifrån och såg sig så där undrande omkring. ”Men… får jag ingen leksak?” frågade hon mig lite tyst. Klart ungen ska ha en leksak när hon har varit hos tandläkaren! Jag vet egentligen inte varför det är så viktigt, men det är viktigt. Det hör till. Punkt slut. Så vi gick till KappAhl och valde ett halsband med stjärnor. Och jag muttrar lite upprört åt denna bortglömda leksak cirka en gång i kvarten för jag kan känna femåringens besvikelse i hela kroppen varje gång jag tänker på det.

Nåja. Jag ska eventuellt försöka släppa det nu. För femåringens del blev det väl mera vinst än förlust och besvikelser är en del av livet bla bla bla. Jag blir bara irriterad när folk i yrkesroller glömmer/struntar i självklara grejer. Men det är mänskligt att fela osv osv så nu ska jag gå vidare med livet.

Nära ögat

Konversation med femåring och sjuåring

Sjuåring: Jag vill också ha kaka!

Femåring: Jag åt tre… nej, fyra kakor!

Sjuåring: Då vill jag också ha fyra!

Jag: Nä, [femåring] åt tre kakor.

Sjuåring: Puh! Jag ville bara ha tre kakor.

Fössledasbarn

Igår fyllde mellanbarnet aka sexåringen år (så han är numera sjuåringen). Av den anledningen blev det inget bloggande för mig igår.

Lilla sjuåringen som i stort sett vägrade komma ut ur min kropp. 15 dagar över tiden efter en helvetisk tappmassage behagade han titta ut. Eller titta ut och titta ut – han flög ut. En barnmorska fick på riktigt fånga upp honom i luften. En är väl stark och så. Klockan var dessutom 12:34. Lite skoj.

Han var så overkligt söt när han kom ut. Många bebisar ser ju lite deformerade ut direkt efter ankomsten. Men han såg helt slät och… overklig ut. Ungefär som att jag fött en tvåmånandersbebis. Svårt att förklara.

I alla fall. Nu är han sju. Hurra hurra hurra!

”Men har du klämt fingrarna, pöjk?!”

Jag har två söner och en dotter. De två yngsta (yngre son och dotter) kom relativt tätt (1 år och 9 månader) så de känns i mångt och mycket rätt jämnåriga. Om man tänker leksaker och intressen. Nu är de 5 respektive snart 7. De här två barnen känns som ganska bra exempel på att det inte är könet som styr intressen. Sonen (d.y.) har alltid dragits mer till det traditionellt mera ”flickiga” vad gäller färger, leksaker och saker han har visat intresse för i övrigt (t.ex. har han oftare kommit och tittat när jag sminkar mig, medan lillasyster inte bryr sig alls). Medan dottern mera har dragits till det tradionellt mera ”pojkiga”. Det här med att vissa saker är ”flicksaker” och andra ”pojksaker” lärde sig storebror tidigt, varför han har gått över till att leka och intressera sig för ”pojksaker”. Sad, but true.

För är man pojke möter man rätt starka reaktioner på saker som att leka med dockor, tycka om rosa och att vilja måla naglarna. Trots mina ihärdiga försök att få honom att förstå att alla leksaker är för alla barn, alla färger är till för alla och att vem som helst kan måla sina naglar, har sonen rättat in sig i ledet och kör enbart på bilar och blått. Jag kan även säga att jag märker att det inte är helt frivilligt han har släppt de ”flickiga” sakerna. Men det är effekten av att han har fått känna sig fel och bortgjord pga idioter som låter honom få veta att det han tycker om och det han gör inte är accepterat för en pojke att göra. Värt att nämnas är att han fick veta detta när han var 3, 4 år gammal. Pga att folk tror att han blir homosexuell annars?

Dottern då? Ja, det är faktiskt mera fritt för henne. Hon har fått utforska mera. Folk har inte så många åsikter om hennes intressen eller hennes ärvda storebrorskläder. Först nu, vid 5 år ålder, märker jag mera att omgivningen försöker få henne att rätta in sig i någon slags rosa prinsessdockvärldsled. Inte medvetet, naturligtvis. Men hon antas vilja vara prinsesssa och rosa och en liten mamma. Storebror d.y. kommer hem från skolan och berättar för henne vad som är ”tjejgrejer” och vad som är ”killgrejer” medan jag står bredvid och dementerar möjligtvis lite för häftigt (för jisses, som denna ”könsrollsmedvetenhet” har exploderat sedan han började i skolan!).

Som förälder önskar man ju inget hellre än att barnen ska få växa upp och ”bli lyckliga”. Vad nu det betyder. Jag tror inte på barns uppsopade vägar och att de inte ska möta motgångar. Men jag vill bespara dem att gå genom livet och försöka vara någon de inte är för att behaga andra. Och det här ”du är en pojke, dig sätter vi i det här facket med den här uppsättningen egenskaper, intressen och förmågor”, det skulle mina barn slippa i en perfekt värld. För de är inte sitt kön. De är människor med en unik uppsättning egenskaper, intressen och förmågor och vore det inte helt fantastiskt om de själva fick upptäcka hur den uppsättningen ser ut? Utan att bli påprackad en uppsättning som de senare i livet kommer upptäcka inte stämmer? Som kommer få dem att känna sig misslyckade och som att det är något fel på dem?

Jag har märkt tydligt skillnaden i hur mina barn blir bemötta. Vad som accepteras och vad som inte accepteras. Hur omgivningen styr in barnen i de traditionella könsrollerna och jag vet hur förkrossande det är att som förälder se hur barnets glädje byts ut mot förvirring och en känsla av att vara bortgjord. Eller hur besviken en femåring kan bli när allt hon vill ha är samma sak som storebror, men istället får en pysselbok med prinsessor som hon lägger åt sidan och inte tittar åt igen. Det gör mig galet förbannad.

Det handlar inte om att storebror d.y. prompt ska tycka om ”flicksaker” och att lillasyster prompt ska tycka om ”pojksaker”. Det handlar ingenstans om att vi ska styra in barnen på de motsatta könsrollerna. Det handlar om att lägga könsroller åt sidan och försöka att SE vilken personlighet barnet har utan att applicera en massa påhittade personligheter enbart baserat på vad de har för könsorgan. Mina yngsta barn råkar vara perfekta exempel på detta. Det handlar om att känna in och lyssna på barnen och låta dem få vara intresserad av vad de vill. Det är klart en flicka faktiskt kan vara intresserad av typiska ”flicksaker” och en pojke typiska ”pojksaker”. Naturligtvis. Och dessa barn ska naturligtvis uppmuntras i sina intressen och inte heller bli utsatta för någon slags kampanj för att göra dem mera rätt i omgivningens ögon. Men en pojke som stolt visar upp sina fina naglar i regnbågens alla färger ska inte få veta hur fel det är att han har målade naglar och en flicka som också vill ha en bok om bilar ska inte prackas på en bok om något mera ”flickigt” som hon inte är intresserad av.

Och! Barn märker snabbt vad som uppmuntras och vad omgivningen inte ser med blida ögon på. Sonen d.y. fick mig veterligen en eller två kommentarer om sina målade naglar och tvärvägrar sedan dess måla sina naglar. Vilket man skulle kunna se som att han egentligen inte var intresserad eller att det var ”en fas” eller vad man nu vill tro, men den reaktion jag får när jag frågar om han också vill ha målade naglar skvallrar om att det är något han har slutat med för att han har mött de reaktioner han har mött. Så det kan man ju också fundera på. Är ditt barns intresse ett genuint intresse, eller är det något hen har känt sig mest uppmuntrad att vara intresserad av? Och vice versa.

Ps. Till eventuella släktingar som läser – obs att detta inlägg på intet sätt är relaterat till de presenter dottern fick nu när hon fyllde år.

Jag pratar förlossning apropå fjortis i hemmet

Jag är numera mamma till en fjortis. Grattis till mig. Och till honom också, förstås. Han anlände ”ute i friska luften” exakt elva minuter i midnatt, ivrigt påhejade av sin moster. Ja, jag hade min syster med mig på förlossningen. Även sonens far och min mor. Ett halvt fotbollslag, kan man säga. Minus några personer. Och nej, det var inte speciellt jobbigt eller störande pga orkade inte bry mig om någon överhuvudtaget. Så har jag varit under alla förlossningar. In i bubblan.

Det coola med förlossningar är ju den där förmågan att koncentrera sig igenom det mest smärtsamma (rent fysiskt) man någonsin kommer vara med om (förhoppningsvis). Självklart med lite hjälpmedel om man så vill, men ändå. Jag brukar alltid embrejsa den där bubblekänslan när jag föder barn eller är sjuk (”brukar alltid”, ungefär som att jag föder barn stup i minuten). Det underlättar, tycker jag. Bara glida in i sig själv och rida ut det. Av någon anledning låter det lite… fel på svenska, men ni fattar. Bara ligga där och fokusera på att det har en ände. Just nu måste jag genomgå det här och ”snart” tar det slut. En värk i taget. En hand att ”krama”, någon som berättar när värken når sin kulmen och när den börjar avta.

Under sonens förlossning gjorde jag dock misstaget att tacka ja till sterila kvaddlar. Ungefär det största misstaget i mitt liv. Det finns hjälpmedel som tar bort smärtan magiskt utan att för den delen påverka bebisen nämnvärt. Sterila kvaddlar gör så grönjävligt ont att man egentligen bara byter ställe att ha grönjävligt ont på, vilket stressar en nåt så in i bomben, vilket i sin tur måste påverka bebisen. Så jag personligen ser inget positivt med sterila kvaddlar, trots att det är så jäkla ”naturligt” (ja, skitnaturligt med koksaltlösning injicerat under huden, händer ju stup i kvarten i ens liv). Detta råkade jag säga under en förberedande kurs för blivande föräldrar, när jag var gravid med sexåringen (som fyller sju nästa månad – herr-e-min-gud!). Om blickar kunde döda hade den närvarande doulan bragt mig om livet ögonblickligen. Jag ser det dock lite som en uppgift här i livet att varna för sterila kvaddlar, eftersom det är det mest värdelösa i smärtlindringsväg.

S’atte. Nu har jag varnat er.

Hejdå.

Ps. Förresten, apropå att jag skriver om detta måste jag ju tipsa om Majsans och Kattas nya gemensamma gravidblogg. Rolig/intressant/irriterande läsning oavsett om du själv är eller planerar att bli gravid eller redan har fött alla knoddar och vill  minnas tillbaka hur det var. Eller ja, kanske även om du inte planerar eller är eller har, utan bara gillar att läsa allt Majsan och Katta skriver.