Funderingar kring det här att diskutera online

Jag är ständigt i valet och kvalet om jag ska skippa Facebook. Det är på gott och ont att mina humördippar gör mig mer benägen att ge mig in i diskussioner. Jag gillar att jag säger ifrån och säger min åsikt mera än jag någonsin har gjort förr, samtidigt som jag hatar att vara obekväm. Jag är en people pleaser ut i fingerspetsarna och jag får på riktigt ångest av att säga emot någon. Av att lyfta fram min åsikt när den strider mot någon annans. Jag hatar känslan av att kasta sig ut för ett stup och inte riktigt veta hur en landar. Alla uppskattar inte att bli emotsagda, oavsett hur respektfullt (och icke-aggressivt) de blir emotsagda. Men det är lätt att bli missförstådd och att missförstå i skrift. Det är svårt att hålla ett någotsånär ”flow” i en konversation där parterna skriver kommentarer sporadiskt och utsträckt över flera timmar. Ibland skriver man dessutom svar på stående fot via mobilen, helt utan den där helhetssynen man får via datorn. Det finns ju cirka tusen saker som talar för att den typen av diskussioner över nätet är dömda att missförstås och misslyckas.

Det slutar alltid med att jag känner mig bortgjord. Oavsett hur mycket jag känner att jag står för det jag skriver. Kanske mest för att det jag skriver om är sånt som så många viftar bort som hysteriskt feministtjat eller överkänsligt/naivt anti-rasistbabbel och andra ofta vill få mig att framstå som att jag diskuterar aggressivt eller för ihärdigt.  Det finns personer som inte hejar på mig IRL  längre pga diskussioner jag har gett mig in på på Fejjan och det känns ju helt uppåt väggarna. Jag vet inte om det är jag som är fullständigt oduglig vad gäller argumentation eller om jag bara har råkat diskutera med folk som inte kan ta att alla inte håller med.

I vilket fall som helst känner jag allt som oftast att jag mår dåligt av att hänga på Facebook. Vissa dagar skulle jag behöva någon som sitter på mina händer för att jag inte ska ge mig in i en diskussion och andra dagar orkar jag knappt logga in för jag vill inte se om någon har kommenterat något jag har skrivit. Det är ”alla hatar mig”-dippen som talar och som får mig att må så här, det vet jag ju. Men det hjälper ju inte direkt. För faktum är att jag inte diskuterar aggressivt, utan verkligen anstränger mig för att skriva lugnt och sansat, men det skrivna ordet färgas ju alltid av den som läser.

Ja, det här blir tydligen ett inlägg fyllt av självömkan. Det var inte meningen. Att diskutera och argumentera är inte min starka sida och det är något jag är väldigt grön på, om en säger så. Jag har levt större delen av mitt snart 39-åriga liv som en ja-sägare (eller snarare det lite mer tvetydiga ”mmm-sägare”) och råkade visst hamna i en kris i livet då jag insåg att de saker jag tycker är viktiga behöver föras fram. Att det är väldigt svårt att sitta och klaga på saker om man inte tar initiativ till en förändring själv. Ska jag sitta och svära över att folk inte tänker si eller så eller ska jag förklara hur jag tänker istället? Inte för att jag sitter på facit och har rätt svar på allting, utan för att utan dialog kommer man ju ingenvart.

Att du har rätt till din åsikt betyder inte att jag inte kommer säga emot dig

Jag hamnade i en diskussion igår. Med vem och vad som sas är egentligen irrelevant. Ämnet var rasism, så mycket kan vi gå in på. Och att det ägde rum på Facebook. Stället där majoriteten faktiskt bara tramsar. Så är det ju. Vi har slutat kasta får på varandra, men i övrigt är det ju mest trams. Det är därför det känns lite lätt löjligt att det var just på Facebook den här diskussionen ägde rum.

Men faktum är att mitt bland allt det här tramset och ”roliga historier” och memes och alla ansträngningar att försköna sina liv, mitt bland det sprids det en massa jävla skit. ”Nu får det vara nog!”, ”jag är inte rasist, men…” och ”bara 3% av mina vänner kommer våga dela detta”. De som delar det är med största sannolikhet inte rasister, men alla de här statusarna och bilderna som cirkulerar har ett ursprung. Någon som alltför lätt manipulerar folk till att sprida skiten eftersom det sitter en hel hög med människor därute som läser en text, tänker ”vad i helvete!” och så klickar man på Dela utan att tänka efter en endaste sekund. Människor som på allvar tror att Avpixlat och Exponerat är nyhetssajter som innehåller fakta. Eller som inte riktigt orkar bry sig vad källan till nyheterna är, för det låter ju så fruktansvärt.

Som sagt, nej – jag tror inte att de här personerna är rasister. Men däremot visar de en människosyn som är rätt vidrig. De köper rakt av att människor som kommer hit från andra länder (ok, vissa länder – det finns en oklar begränsning, men jag antar att vi kan begränsa det till människor med annan hudfärg och religion och de länder dessa personer kommer från) är mera benägna att begå brott, att de är beräknande, lata och utnyttjar skiten ur svenska samhället. Visst, man kan sträcka sig till att Muhammed på pizzan är helt okej, men så har ju han anpassat sig på ett bra sätt. Sedan buntar man ihop alla andra OCH DE är precis likadana och delar dessa negativa egenskaper hela bunten. Och, gott folk, att göra så är rasistiskt. Det går inte att komma ifrån. Det betyder inte att du är rasist i den bemärkelsen. Det betyder att du har rasistiska åsikter. Det är en skillnad. Du är inte Breivik. Men du spelar personer som Breivik rakt i händerna. Som en spelpjäs.

Är det nu vi ska minnas en stund alla svenskar som lämnar Sverige utan minsta lilla anledning? Men när svenskar åker till andra länder, då har vi bara roligt och så är vi äventyrliga och modiga. Vi lämnar allt och flyttar till Thailand (wow!) eller packar väskan och flyttar till USA på vinst och förlust (Åh!). Men när människor från andra länder, som förmodligen inte ens skulle vilja lämna sina hemländer om de inte vore tvungna, kommer till Sverige då måste det 1) finnas en jävligt bra anledning och 2) måste de förvandla sig till Svenssons, fast ingen vet riktigt vad det betyder bara att de inte ska prata så högt eller på något annat språk och så ska de lägga brottsgenerna åt sidan. Ta seden dit man kommer. Mmm, precis. Som en del svenskar gör när de åker till grekiska övärlden och festar ihjäl sig under en vecka. Eller flyttar till Thailand och öppnar en svensk restaurang med svensk mat eller firar midsommar i Minnesota. Och jag kan svära på att någon av dessa svenskar har rest till det eller det landet och brutit mot landets lagar. Vilket med resonemanget ovan betyder att svenskar är ett brottsbenäget folk som har svårt att skilja på ditt och mitt och som tydligen inte fattar det här med att det finns lagar i ett land som alla måste följa.

Summa summarum av det här inlägget – har du rätt att sprida rasistisk skit på Facebook har jag rätt att säga emot och säga ifrån. För det finns ingenting som kan få mig att acceptera att den typen av åsikter luftas överhuvudtaget. Är man inte beredd på mothugg bör man nog hålla de här åsikterna för sig själv. Alternativt läsa på så att man har möjlighet att argumentera för sin sak överhuvudtaget utan att bara rapa rubriker från Avpixlat. Problemet är bara att om du läser på märker du nog hur katastrofalt snett du har tänkt.

Uppgivenhet deluxe

Det har varit relativt tyst här länge och mestadels beror det på att jag inte känner något sug efter att blogga här nu. Det lockar inte och jag känner mer och mer sällan att jag vill dela med mig av, eller ta upp, saker här. Trist, men sant. En utdöende blogg, kan en säga. Vilket är synd. För mig.

För ibland känns det som att hela bröstet fylls av diverse saker som skulle jag skulle behöva sätta på pränt eller på annat sätt få pysa ur mig av, men det tar emot. Befinner mig i största allmänhet i ett ganska likgiltigt tillstånd. Eller likgiltigt är fel ord. Igår grät jag och gick runt och drog djupa suckar för att få någon luft överhuvudtaget. Idag är jag upprörd och förbannad över världen och folks envisa krampaktiga tag om dassiga, trista könsroller. Över att det på allvar finns folk som inte fattar att män föds med privilegier och kvinnor med skyldigheter. Och som inte ser skillnad på sin egen lilla bubbla till värld och världen i det stora hela. Hursomhelst. Likgiltig är fel ord. Jag gråter extremt sällan. Jag är inte likgiltig nu. Missnöjd är förmodligen ett bättre ord. Utan att veta vad jag är missnöjd över egentligen. Bara den där rastlösa men samtidigt övertrötta känslan i bröstet.

Jag är så TRÖTT.

Och besviken. Nej, alla kan inte brinna för samma saker. Men när jag har 300-någonting vänner på Facebook och delar saker jag brinner för (feministiska frågor, genusfrågor, antirasismfrågor) och det alltid är samma 3-4 personer som gillar. Hur nedslående är inte det? Alltså, inte nedslående att de personerna gillar, men att det aldrig är fler och att det aldrig är nya personer som visar sig dela mina åsikter. Åsikter som i min värld är så sjukt viktiga. Jag förstår att många inte tycker FB är ett forum för att sprida den här typen av information/artiklar/whatever (jag tycker det är ypperligt – vad ska man annars ha FB till?), men knappast större delen av min vänskrets. Jag förstår också att en bit av kakan faller bort pga folk orkar inte klicka på länkar och läsa såvida det inte står en rafflande rubrik som de bara inte kan motstå (”This girl got suspended for showing this in school – can you believe it? Like to see picture!” Fölk ba: *klickar like som om det inte finnes någon morgondag*). Jag förstår det. Men ändå. Det är nedslående att inte fler i min bekantskapskrets finner de rubriker jag delar intressanta och läsvärda (insåg just att det vore väldigt intressant med statistik på hur många som faktiskt läser (dvs. klickar på) länkar som en delar). För det betyder förmodligen att de inte delar mina åsikter och tycker att det är ointressant. Vilket är galet frustrerande.

Men ja, jag vet inte alls vad jag vill säga med det här inlägget. En liten lägesrapport och förklaring till frånvaron kanske.

Enough already!

Missförstå mig inte, jag gillar Facebook. På riktigt. Men är det inte det ena så är det det andra. För inte så länge sedan var det väldigt inne att vara rasist (och är fortfarande även om det har lagt sig lite för tillfället) och nu ska man tydligen delta i varenda olaglig tävling som anordnas på Fejjan. Man ska gilla än det ena än det andra och dela bilder hit och dit. Så. Sjukt. Irriterande.

Det är klart att det inte är konstigt att inte alla vet att de är olagliga, de där tävlingarna (jag visste det inte själv för inte så länge sedan). Och de flesta företagen vet det nog inte heller. Däremot påtalas det numera från alla håll och kanter men folk gör som de brukar, håller för öronen och sjunger ”lalalalaBINGO!”. Inte nog med att tävlingarna är olagliga, vissa tävlingar avgörs aldrig. Det snurrar runt en smyckestävling med namnhalsband som lades upp i augusti och folk fortsätter dela och hoppas på att vinna. Si så där ett halvår senare. Luren-jävla-drejeri.

Läs det här inlägget – De bryter regler och lagar på Facebook. Mycket informativt och intressant.

Tålamodet tryter

Det tröttsamma i att man tillbringar en hel dag med att försöka föra diskussioner, dela (korrekt) informerande länkar osv osv bara för att fortsätta mötas av samma idioti dagen efter.

Jag får anta att flertalet av mina FB-
vänner har dolt mina inlägg från sitt flöde eller att de totalignorerar allt som inte är vatten på deras kränkta jultraditionskvarn. Det är rent ut sagt pinsamt när folk envisas med argument som är så felaktiga och som skvallrar om extrem okunskap. Samtidigt som det uppenbarligen sitter massor av okunniga och ovetgiriga människor därute sim köper de här helt felaktiga påståendena rakt av. ”MEN GUD, VAD HÅLLER SVENSKA STATEN PÅ MED???!!!!!!”

Jag orkar inte med att folk hellre drar extremt förhastade slutsatser som dessutom är så fantastiskt osannolika att de verkligen borde ifrågasätta innan de sväljer med hull och hår. De köper hellre helt korkade saker än att försöka ta reda på hur det ligger till egentligen.

Och! Och! De svär över hur löjligt det är att bli upprörd över och göra en grej av pepparkakor i luciatåg och att klippa bort rasistiska nidbilder ur en tecknad film. Vem är det som gör en grej av det? Mycket uppenbart de som inte läser på! De som ba: ”LalalaBINGO! Jag vill inte veta hur det egentligen är för det är så härligt att sitta här i grupp och svära över fantasispöken!”

Trygg utan garderob

Nu är det en massa pushande för olika saker här, men ibland måste en bara. Igår kväll drogs en ny grupp igång på Facebook av modiga Lova Malmstedt – Trygg utan garderob. Deltagare uppmanas ta ett kort på sig själva hållandes en text som står för något de är och ladda upp i gruppen. Det har även dragits igång en hashtag på Twitter #tryggutangarderob.

För allas rätt att slippa rädsla. För allas rätt att slippa gömma sig. För allas rätt till trygghet. Homosexualitet är idag illegalt i 78 av världens länder, var av fem bestraffar med döden.  Bland de homo- och bisexuella i vårt land är andelen med nedsatt psykisk hälsa dubbel så stor som bland de heterosexuella, och situationen för transpersoner är ännu värre. Det är inte den sexuella läggningen eller könsidentiteten i sig som orsakar detta – det är samhällets inställning. Som logisk följd känner sig många HBTQ-personer tvingade att gömma en given del av sin personlighet.

Var med och skapa trygghet genom att lägga upp en bild där du vägrar gömma en given del av din personlighet – dina drömmar, passioner, intressen, din bakgrund eller den du är idag – och visa att det inte är okej att skrämma in någon i garderoben. Bjud in alla att delta. Tillsammans är man mindre rädd. #Tryggutangarderob

När jag gick och la mig igår var deltagarantalet uppe i 300-någonting personer. Imorse när jag vaknade hade den siffran ökat till över 1400 personer! Så himla fint! Men det är ju onödigt att stoppa där, så gå med du med! Kommer du inte på någon självklar sak att skriva så gör som jag gjorde – tänk på hur du är som person och välj en egenskap som inte alltid uppskattas av andra. Jag har fått höra bakom min rygg att jag är så barnslig. Oh well liksom. Så jag valde att ta en lite uppnosig bild där jag står för att jag är barnslig. Dessutom var jag osminkad på bilden pga tänkte skjuta upp bilden till dagen efter, men kom på att det ju faktiskt bidrog till det hela. Jag kan visa mig utan smink ute, typ på min gata i stan. I övrigt – alltid sminkad.
Svårare än så behöver det inte vara att visa sitt stöd. Det är inte så mycket det du skriver som att du är med. Här är hela fotoalbumet från gruppen där du kan se alla som har deltagit hittills. Heja Lova! Och alla som hängt med!

Istället för en Facebook-statusrad

Hej!

Idag har jag städat. Cirka hela huset. Är möcket duktig och skryter om det som om jag gör det varje dag, fast jag egentligen gör det en gång i kvartalet.

Nu sitter jag i soffan och gäspar stort och kommer förmodligen fortsätta så tills det är dags att sova. Åh, du spännande liv.

Hejdå.

Noll tolerans

Jag har tänkt på en sak en längre tid. Retat upp mig, blivit ledsen, irriterad, förbannad och så inihelvetes jävla trött. Ungefär varenda gång jag loggar in på Facebook möts jag av rasistiska inlägg av ett eller annat slag. ”Skämt”, ”jag är inte rasist, MEN…” osv osv i all evighet. Min feed tycks vara invaderad av alla dessa människor som inte riktigt kan hålla med om att alla människor på denna jord är lika mycket värda. Man har mycket svårt att skilja på sak och person. Enskilda händelser och människor från en viss del av världen är synonyma. Det dras med giganstiska kammar över hela länder, världsdelar och gudvetvad. Människor som gladeligen hoppar på lösryckta protester mot att invandrare får bidrag när våra gamla ligger på hemmen utan riktig mat,  mot bannlysning av Tintin-böckerna (som för övrigt jag inte håller med om heller – anledningen är mycket bra beskriven här) med diverse kängor slängda åt ”dom där”. De där som bara sitter och väntar på att få en anledning att spy ur sig galla över det där att alla människor faktiskt inte är lika mycket värda som de själva. ”Komma här och komma i vårt vackra, fantastiska Sverige!?”. Hittar man en idiot som är av annat ursprung än svenskt nästan kommer man av tillfredsställelse över att få rätt – ”dom är ju dumma i huvudet, ‘dom där’! Titta, bevis!”.

För som vi har konstaterat tidigare är ju alla ”blekhyade” svenskar så fruktansvärt fina människor, hela stora bunten. Inte en enda idiot så långt ögat kan nå. Jadå. Jodå. Så är det.

Så, för att komma till saken, eftersom jag har insett att jag inte behöver sitta och läsa denna idioti när jag inte vill, är det väldigt enkelt att plocka bort de personer som gillar, delar, publicerar den typen av inlägg. Inspirerad av en hel del personer (senast Linn) som också bestämt sig för noll tolerans. Eftersom det ska få lite mer effekt än att jag plockar bort personer som kanske eller kanske inte upptäcker det några månader senare skriver jag det här inlägget. För att markera. Det är fan inte okej. Och inser man inte det själv, då är man inte en person jag vill vara vän med. Det är så jäkla enkelt. Det kommer bli ganska tomt i min Facebook-feed, men också så himla skönt att slippa se skiten. Jag har bestämt mig för att det är viktigare att säga ifrån än att (av oklar anledning) upprätthålla någon slags artighet. Känner du mig och min familj borde du veta varför det är som en käftsmäll att se sk. ”vänner” skriva, gilla och dela dylika saker. Det går inte att säga att vissa saker är okej och vissa inte – det är noll tolerans rakt över. Du kan inte säga att du inte är rasist och i nästa sekund döma en person utifrån ursprung och utseende. Det går inte att säga kränkande saker om personer av annat urprung och i nästa sekund tycka att Muhammed är okej för han [valfri bortförklaring]. Om du inte kände Muhammed som nu har fått okejstämpel av dig skulle du dra honom över samma kam och hata på honom också. Vilket i förlängningen betyder att du hatar på en massa människor som förmodligen också skulle få okejstämpel om du tog dig tid att se människan bakom och inte bara hudfärgen, religionen eller ursprunget. Som sagt, ej okej.

Slutligen tipsar jag om Vita Kränkta Män, en Facebooksida skapad av Kawa Zolfagary. Där får man visserligen läsa skiten, men som ett motstycke även se hur många kloka människor det finns som reagerar och inte håller med. För även om jag inte vill se mina sk. ”vänner” sprida skiten, är det ändå viktigt att inte blunda för det. Så jag plockar bort de som uppenbarligen har en annan människosyn än jag har, eftersom det är min fulla rätt – men jag behåller självklart bevakningen av Vita Kränkta Män. Förutom rasism behandlar sidan även homofobi och det sk. ”femenisthatet”. Mycket underhållande, men icke att förglömma också mycket viktigt.

Ja må jag leva osv

Ja, det är ju så att jag fyller år idag. Jag har därför drömt hela natten om hur alla, exakt alla, glömde bort min födelsedag. Det var inte bara det att folk glömde, folk ignorerade mig totalt. Grät kanske en skvätt och så där. Så det var med den känslan jag vaknade idag. Helt deppig.

Klev upp och fyraåringen började hoppa upp och ner och ropa ”mamma! mamma!”. Och så sjöng de för mig och fyraåringen avslöjade att jag inte skulle få något paket utan bara ett presentkort. ”Så att du kan köpa kläder”. Spänningen blev olidlig och så där.

Huvudsaken var ju dock att DE KOM IHÅG! Fick ett släng av bekräftelsebehov och loggade in på Fejjan, där grattisropen skallade. Jag ba: aaaah! Jag blir bekräftad, därför finns jag.

Så nu är jag riktigt glad. Har fått sovmorgon, presentkort, frukost och lite surftid. Det går ingen nöd på mig, kan man säg.

Ursäkta, är någon vid liv här?

Sånt här skriver ju folk om stup i kvarten och höhö:ar, men en väldigt tydlig skillnad på Facebook och Twitter illustreras rätt bra av följande:

Jag loggar in på Facebook. Läser ikapp lite. Byter flik, loggar in på Google Reader, läser bloggar i en halvtimme. Går tillbaka till Facebook och läser ”1 ny händelse”.

Jag loggar in på Twitter. Läser ikapp lite. Byter flik, loggar in på Google Reader, läser bloggar i en halvtimme. Går tillbaka till Twitter och läser ”1297 nya händelser”.

Ok, det senare är inte hämtat direkt ur verkligheten. Men det skulle kunna vara. Har man en gång börjat twittra och vant sig vid det flödet är det omöjligt att ha tålamod med Facebook. Man uppdaterar Facebook-sidan alternativt drar ner, drar ner, drar ner (á la iPhone-uppdatering) och allt ba: *ser likadant ut*.

Och nej, Facebook och Twitter är inte samma sak, så det är ju inte helt jättekonstigt. Fast det fattar liksom inte tålamodet. Det bara: ”gaaaaaah” och sliter hår av frustration och tristess. Och det, mina kära vänner, är anledningen till att jag inte syns så mycket på Facebook längre. Ifall någon undrade.