Just nu

Oj, jag har inte skrivit på evigheter! Läget är rätt oförändrat (för er som har läst mina låsta inlägg). Jag jobbar halvtid, har bytt arbetsuppgifter och börjat känna mig som en arbetande människa igen. Det är svårt, men otroligt skönt.

Jag klarar fortfarande inte av stress. Yrseln kommer som ett brev på posten. Det känns som att det sprutar svett ur alla körtlar. Jag blir oerhört trött. Så där så all kraft rinner ur en. Och det går inte att fokusera på något. Dessutom är jag väldigt folkskygg. Inte så att jag har svårt att vara runt folk jag känner (även om det kostar mycket energi, att vara fokuserad på andra människor), men jag har otroligt svårt för att vara där det är mycket folk. Att gå på stan och behöva heja på bekanta kan vara så himla ångestframkallande. Eller egentligen bara vistas på offentliga platser.

Det har hänt mycket det senaste året. Jag märker stor skillnad från hur jag mådde förra året vid den här tiden. Det går ju framåt, så klart. Men jag märker också vad viktigt det är att hela tiden lyssna på kroppen. För den säger ifrån rätt tydligt. Jag är så ivrig på att det ska hända saker, att det ska gå framåt och att jag ska bli frisk igen. Risken finns ju hela tiden där att jag vill för mycket och för gärna så att jag ignorerar kroppens signaler.

Jag förstår ju att livet förmodligen kommer att fortsätta vara så här. Nog för att jag säkert kommer kunna jobba heltid längre fram och att jag kan leva ett normalt liv, men det här kommer ju alltid finnas kvar. Jag kommer ju aldrig bli den jag var innan, igen. Vilket iofs egentligen bara är bra. Jag blev ju sjuk av att vara den personen.

Det jag känner är jobbigast just nu är att jag kopplar bort tankar med hjälp av mobilen och i mobilen finns Facebook och på Facebook finns hela tiden saker som jag får ont i magen av, blir helt galet arg på och som jag vill, eller känner att jag borde åtminstone, ta ställning till. Intressanta artiklar, upprörande åsikter, konstant besvikelse vad gäller vissa personer. Jag orkar egentligen inte. Min hjärna behöver vara så mycket mer ”tralalala humdidum” istället för ständigt funderande över världens alla problem. Det är så svårt att känna att det är befogat att koppla bort det. Det känns som att jag har ett ansvar att INTE göra det. Att det finns så många onda krafter att det är extra viktigt att INTE göra det.

Samtidigt som det inte går. Jag kan inte ta till mig allt. Frustrerande är bara förnamnet. Min terapeut säger att jag måste plocka bort saker som ökar på min ångest. Jag kan inte styra vad som händer i världen eller i min närhet, men jag kan styra hur jag hanterar det. Ska jag vältra mig i allt elände och känna mer och mer hopplöshet eller ska jag acceptera att jag inte klarar av det och ta en paus från att försöka rädda världen. För jag räddar uppenbarligen inte världen i vilket fall.