Min ångest II

I kompissammanhang har jag ofta varit den som har tytt mig till en eller två personer i en större grupp. Jag är inte bekväm i större grupper och känner mig helt jäkla lost och vet inte vem jag ska vara. Så jag har alltid sökt upp, alternativt hållit mig till någon enstaka person som jag känner mig trygg (-ish) med. De personer jag har umgåtts med har alltid varit en mycket begränsad skara personer.

Mitt bloggande är det som har gjort att jag har vågat mig ut ur trygghetsbubblan. Jag har varit aktiv på nätet i diverse forum och communities sen internet föddes typ, men aldrig kommit ens i närheten av att vara med på träffar eller dylikt. Internet har ju verkligen varit min safe spot där jag kan vara mig själv fullt ut utan att behöva oroa mig för andras dömande blickar. Att då gå utanför den och utsätta mig för de där blickarna var ju helt otänkbart. En enda gång har jag klarat av det och då var det i föräldragruppssammanhang med min dotter som snuttefilt och trygghet. Utöver det, nothing nada övermindödakropp osv osv.

Så kom den här möjligheten att få gå på diverse events i och med mitt skönhetsbloggande. De första inbjudningarna ignorerade jag i ren skräck. Sedan började jag med att i alla fall OSA att ”attans då, jag kan ju inte den dagen!”. Tills jag fick inbjudan av självaste idolen Kicki på Daisy Beauty och det kändes som att jag skulle vara helt korkad om jag tackade nej. Så jag tackade faktiskt ja och klarade mig från att få panik eftersom jag la till en liten disclaimer för mig själv, att jag kanske inte alls kommer men det kändes bra att ha kommit så långt att jag sa ja till någonting.

Lite tur i oturen var att min kollektivtrafiksskräck överskuggade eventskräcken. För jag åkte och hade fullt upp att nojja över tågresa och att hitta hotellet osv osv (för mig är det inte ovanligt att jag köper med mig något ätbart i panik och sedan stänger in mig på hotellrummet och vägrar gå ut förrän jag måste pga tar så jäkla mycket energi att ha fraktat sig medelst kollektivtrafik). Eventet var tidigt på morgonen och jag hann liksom inte riktigt jobba upp den där paniken inför det. Förutom att jag knappt kunde klä på mig och sminka mig pga massiva darrningar. Eventet var dock en mässa och jag hade hela tiden i bakhuvudet att jag bara går därifrån om det blir för mycket. Men jag klarade av det, hittade till och med en person att ty mig till och ha som trygg punkt. När jag kom hem var jag tamigfasen helt hög på glädjen att jag hade klarat av det. Växte cirka tre meter.

Hursomhelst. Det finns en trygghet i att träffa andra människor under de förutsättningarna. Vi har åtminstone EN sak gemensamt. When all else fails, prata smink liksom. Det är dessutom mitt största intresse så jag VET ju att jag får så himla mycket tillbaka av gå emot min ångest i de sammanhangen. Jag beter mig som en idiot hälften av tiden och jag tycker mig märka att vissa verkar ändra uppfattning (från positiv till negativ) om mig efter att de har träffat mig IRL (stort jäkla AJ! i hjärtat), men samtidigt kan jag på något sätt bortförklara det för mig själv med att de ju enbart har träffat överstressade jag. Inte jag som jag faktiskt är. Den de faktiskt tyckte om till att börja med. Jag när jag skriver är så himla mycket mera JAG än jag när jag pratar. Verbal kommunikation är min sämsta grej. Åtminstone när jag känner mig osäker.

Grejen med ångest är att en behöver utsätta sig för de där sakerna en är livrädd för, för att märka att ingenting katastrofalt händer. Det värsta jag kunde tänka mig var att jag skulle åka på ett event, göra bort mig och därför inte bli omtyckt. Nu kan jag känna att jag faktiskt har gjort det, både gjort bort mig och blivit o-omtyckt. Alla gillar inte mig och det gör ju jävligt ont för egot, men samtidigt vad gör det i det stora hela?

Nu är ju inte jag botad från min ångest för att jag har gjort den insikten. Så lätt är det ju inte. Botad vet jag inte om man någonsin blir? Mera att man får lära sig hur man tänker sig förbi paniken. Eller hittar hjälpmedel för att klara av att göra vissa saker med den mentala hälsan i behåll. Något av det viktigaste är ju att acceptera ångesten utan att för den sakens skull göra den befogad. Ångest och panik är ju känslor och reaktioner vi SKA ha. Kroppen reagerar ju på helt rätt sätt utifrån vad hjärnan signalerar.

Det gäller att lära sig vad som triggar ångesten och sedan ”trösta” sig själv genom de situationerna. Inget blir bättre av att undvika, men när var och HUR jag väljer att gå emot min ångest, det måste vara mitt beslut.

Annonser

Min Ångest I

Jag såg en video på YouTube idag där Kathleen Lights pratar om ångest och hur hon har lärt sig att hantera sin ångest. Jag kunde relatera så himla mycket till det hon sa.

Jag har haft problem med ångest större delen av mitt liv utan att fatta att det är ångest. Låter förmodligen jätteknäppt, men det var först när jag började gå i terapi, i samband med min utmattning, som jag insåg att det är ångest, det där som gör mig så orolig inombords och får mitt sunda förnuft att liksom fly sin kos och lämna en fullkomlig idiot kvar.

Ångest för mig var rena panikångestattacker med grava andningssvårigheter, hjärtklappning och en känsla av att vara på väg att dö. Jag har haft ett fåtal sådana upplevelser och i min värld var DET ångest, inte den här mer eller mindre konstanta känslan jag har gått runt med.

Jag fick gå en föreläsning om ångest inför min terapi och då kunde jag checka av varenda symptom på ångest, men gick ändå därifrån med en tro att ångest inte riktigt rörde mig för det är nog nåt annat fel på mig. Jag har på allvar trott att jag bara är dum i huvudet. På riktigt dum i huvudet. Det har ju inte direkt hjälpt min faktiska ångest, om vi säger så.

Jag är, liksom Kathleen, rädd för cirka allt och har gjort (och gör i viss mån fortfarande) allt för att undvika det jag är rädd för. Alltså, det är ju fullt normalt att undvika saker en är rädd för, men jag är rädd för saker som folk utan ångest oftast inte är rädd för. Kollektivtrafik är en sådan sak. Människor är en annan. Jag är nästan paniskt rädd för män i vissa sammanhang. Jag kan vara rädd för att gå en viss väg. Inte av någon anledning jag egentligen kan sätta i ord, utan det är bara något med det som väcker enormt obehag. Att gå förbi folk (som förmodligen knappt lägger märke till mig) kan ge mig akuta svettningar och lätt yrsel. En sådan där utomkroppslig upplevelse. Det kan svartna för ögonen och jag har liksom inte koll på omgivningen eller vad jag gör ens. Tunnelseende deluxe.

En sak som på många sätt förvärrar ångesten är när andra viftar bort min ångest och inte tar den på allvar. Som tycker att jag överdriver, att jag måste sluta tänka så där och liksom bara tänka logiskt och vägra ha ångest, helt enkelt. Det går inte. Det är bara så, det går inte. Och det hjälper ju verkligen inte att andra reagerar på min ångest som om jag är dum i huvudet. Jag VET att det jag är rädd för inte är något jag rent logiskt borde vara rädd för (förutom möjligtvis män, då), men jag är likförbannat lika jäkla rädd. Det är som en fobi där kroppen reagerar utan att hjärnan är inkopplad (fast det är den ju, men inte logiken).

Allt jag är rädd för är jag rädd för eftersom min hjärna säger åt mig att det är på liv och död. Min kropp är i ständig flyktmode. Flyktmode är min defaultinställning. Jag svettas, jag hyperventilerar, blir yr och får tunnelseende.

Det är så klart inget jag visar utåt och andra verkar inte märka av det överhuvudtaget. Det svåra med det är att det är så lätt att tro att jag inbillar mig. Att jag bara hittar på. Och så börjar jag tvivla på mig själv och mina känslor vilket i sig föder ännu mera ångest osv osv osv.

I och med att min ångest är så gott som konstant har det ju blivit min personlighet. Lite yrslig, lite Doris, lite Papphammar. Jag skämtar och driver gärna med mig själv för att ta udden av allt och förekomma dem som eventuellt kan ha åsikter om hur jag är.

Jag har så mycket att säga om det här, men jag lämnar det så här så länge. Som ni ser på rubriken kommer det fler inlägg på ämnet. För den som vill se videon Kathleen Lights la ut, varsågod:

Lägg av. Lägg ner. Var snäll.

Jaha, gick jag och sörjde ihjäl mig, undrar en ju. Men nä, jag fortsätter skriva långa inlägg i skallen som jag aldrig får ner på pränt. Det är tydligen så jag rullar nu. Häromdagen skrev jag ett inlägg om fenomenet ”platt mage”. Det skulle ni ha läst, det var bra.

Apropå det måste jag få säga detta – jag är snart 40 år. Större delen av dessa år har jag varit smal. Mitt huvud vill lägga in en liten disclaimer där, men jag tänker inte tillåta det. Jag har alltid (med undantag för graviditeter) varit smal. Aldrig någonsin under dessa snart 40 år har jag haft en platt mage. Eller okej, nu ljuger jag. Jag var smal som ett sugrör som barn s’atte, men från pubertetsålder fram till nu har jag aldrig haft platt mage. Trots ihärdigt bantande och tränande. Nevvö evvö! Vältränad har jag varit i perioder, men magen har alltid haft sitt lilla put och sin lilla degighet. Och?, undrar säkert ni. Jo, grejen är att jag, trots mitt privilegierade tillstånd som smal i allmänhetens ögon, hela tiden har sett mig själv som tjock. Detta på grund av detta eviga jävla tjat om den förhatliga platta magen som uppenbarligen inte ens är möjlig i mitt fall. Om jag kunde ha en platt mage skulle jag helt klart ha uppnått det under något av mina magbesatta år, believe you me.

Jag är medveten om att det här säkert är jävligt provocerade att läsa. Buhu, stackars dig liksom. Jag fattar hela grejen med att jag kan slänga på mig kläder som döljer min brist på platt mage, skapa en illusion av att ha en platt mage och ”problemet” är ur världen. Svårare än så är det inte. Det handlar inte om ”men vi smala har det inte alltid så himla lätt heller, buhu buhu”, utan om denna sjukt irriterande fixering vid totalt oväsentliga saker som vi slänger bort så galet mycket tid på. Vi pratar år i sammanlagd tid, då så mycket har överskuggats av denna otroligt iq-befriade kamp för att uppnå ett ideal. Men observera – det är inte jag som är iq-befriad. Fåfänga eller en önskan av att passa in och försöka leva efter normen och Idealet™ handlar aldrig, aldrig, aldrig om intelligens. Jag är så fruktansvärt trött på att det alltid ska kopplas till huruvida personen är smart eller inte. Lägg av. Det är det faktum att det existerar ideal överhuvudtaget som är iq-befriat. Om något. Att vi dessutom har ett ideal för varenda jävla liten kroppsdel. Magen ska vara platt, benen ska vara långa, låren ska ha ett glapp, stjärten ska vara fast, fötterna ska vara små och händerna långa och smala, armarna muskulösa (men app! app! app! inte för muskulösa om du är tjej!), ryggen spänstlig, axlarna breda alternativt smala, nyckelbenen (en jävla BIT AV SKELETTET!) ska synas, tårna ska följa ett visst mönster storleksmässigt i förhållande till varandra, läpparna ska vara fylliga men inte förstorade, näsan liten och rak, ögonen stora fast inte för stora så att du ser osmart ut, pannan ska vara slät och huden felfri och håret ska vara långt och svallande. Fattar ni att jag har rabblat i stort sett hela kroppen och har inte ens täckt in alla jävla ideal som finns!

Kan vi bara lägga av already? Kroppen är som den är. Ja, vi kan påverka den till viss del. Vi kan roa oss med att pynta den, vi kan skära i den om vi känner för det och vi kan träna tills vi faller ihop i en pöl av svett – inget mera rätt eller fel än det andra. Vi gör det vi vill göra med våra egna frikkin kroppar.

Slogs av en annan sak idag – är vi inte himla roliga när vi påpekar att det är positivt med folk som inte vet om hur bra/snygg/rolig/annat positivt de är? Det ses liksom som så avväpnande och charmigt med någon som går runt och är fantastisk på något vis utan att veta om det. Snarare tragiskt när en tänker efter. Sorgligt liksom. Snacka om att vara missunnsam. Faktum är väl att vi borde vara medvetna vid det här laget hur osäkra vi alla är och hur säkra så många är på sin egen uselhet att vi borde vilja att alla fattade hur bra de egentligen är. Men nä, små ogina skitar är vi istället och går runt och charmas av andras osäkerhet.

Slut på ordbajseri för denna gång.

 

Gårdagen

Ännu ett besök på sjukhuset. Det gick bättre den här gången. Mest pga att jag satt och förberedde mig hela vägen dit. Förra gången hade jag inte en tanke på det, utan det var först när vi svängde upp på uppfarten mot sjukhuset som det bara slog ner som en bomb. Jag såg henne överallt och fick panik. Igår var jag mera förberedd och kunde sansa mig och andas. 

Vaknade inatt istället och slogs av tanken att hon är borta. Det går inte att tänka på. Jag skjuter bara ifrån mig. En dag kanske det sjunker in, så jag förstår det rent känslomässigt. Det är svårt att koppla ihop den sjuka med den friska, att förstå rent känslomässigt att det var samma person. Det låter kanske helt knäppt, men jag tror att det gör det svårare att greppa. Även om man tänker att perioden innan ska ha förberett en på vad som komma skulle. Jag tror inget kan förbereda. För innan en person är borta är det helt omöjligt att veta. Även NÄR en person är borta är det helt omöjligt. 

I alla fall. Besöket på sjukhuset gick bra även med tanke på anledningen till att jag var där. Vi har kommit en bit och det händer något. Vi fick en konkret plan för hur vi ska gå vidare och det känns jätteskönt.