Hej, nu går det bara att gilla mina inlägg, inte betygsätta dem (oerhört fjantig funktion för övrigt). Om du inte gillar mina inlägg är du välkommen att lämna en (konstruktiv) kommentar alternativt sluta läsa. Är du otrevlig och bara vill jävlas i kommentarsfältet kommer din kommentar att raderas.
Tack och hej.
Nu har jag tänkt skriva det här inlägget tusen gånger och raderat pga jag låter alltid lite otrevlig och kaxig. Inte meningen. Så läs detta med vilken ton som helst utom otrevlig och kaxig, okej? Mest förvånad faktiskt. Förvånad blir bra. Och lite smått förvirrad. Ja, nu när vi har tonen klart för oss kan vi gå vidare. Fint.
Varje dag – exakt VARJE dag – googlar fler än en person på min blogg. Alla möjliga varianter av stavning av Camelliss, ofta tillsammans med ordet blogg. Jag vet inte, en kan dra förhastade slutsatser men det verkar som att man letar efter min blogg då. Eftersom det är så många sökningar känns det orimligt att det sitter x antal folk därute i landet och funderar över den där Camelliss och hennes blogg. Jag tänker alltså att det är samma personer som googlar rätt på bloggen dag efter dag. Typ så.
Varför gör man så? Uppriktig undran. När man kan lägga länken bland favoriterna (där den hör hemma, hö hö) eller lägga till bloggen i Google Reader eller Bloglovin. För jag ser inte vilka som läser via Google Reader eller Bloglovin. Om det är så att man vill smyga med läsandet, menar jag. Så många onödiga steg att först gå in på google, skriva sökord, klicka sök, leta bland träffar, hoppa in på enskilt inlägg, klicka sig till startsidan, börja läsa. Och så kanske jag inte ens har skrivit nåt nytt inlägg sedan sist! Antiklimaxen efter allt detta slit. Så ett hett tips är att lägga till bloggen i någon typ av reader så får du mina nya inlägg serverade på ett fat. Möcket lämpligt. För att lägga till i Bloglovin behöver ni bara leta rätt på länken till vänster, så kommer ni automagiskt till rätt prenumerationssida där. Finemang.
Och ni kom väl ihåg att läsa detta med trevlig men samtidigt förvånad och lite lätt förvirrad ton? Och naturligtvis får ni fortsätta googla rätt på bloggen om ni vill. Jag är mycket vänlig på det viset. Men det stör den hjälpsamma sidan i mig att det är sådant besvärligt sätt att hitta hit. Därav detta tips.
En måste fnessa lite åt att någon har bemödat sig med att ge betyg på mitt förra – väldigt menlösa inlägg – med två stjärnor.
Jag ska jobba hårdare i framtiden, jag lovar.
Jag insåg imorse att jag skrev om sex i bloggen igår. Det hör ju inte till vanligheterna. Att jag skriver om det alltså. Jag är mer en sån som gör. Närå, SKÄMT! I alla fall, blev lite generad där imorse när jag insåg. Men det var väl ingen som satte i halsen eller så, så det är väl lugnt.
Ni som läser bloggen som känner mig väl eller ni som läser bloggen som inte känner mig alls, jag räknar med att ni inte tänkte speciellt mycket på det. Det är ju pga de där som eventuellt läser som bara känner mig litegrann som jag fick rodningsattack. Men nu skiter vi i det. Bygones.
Ok, så här då. Jag försökte smyga igång mitt nya lilla ”projekt” genom att lägga till en ny sida på bloggen. Det jag inte tänkte på var att den här mallen jag använder har väldigt blyga sidor. De står liksom och skrapar med foten i marken och har nedsänkt blick som om de vill säga: ja, alltså vi finns här om ni kanske eventuellt möjligtvis skulle vilja läsa oss, fast ni måste ju inte och vi förstår om ni inte vill osv osv osv.
Så jag får väl berätta här då och se vad det leder till. Fast kom ihåg att det är ett ganska pinsamt ”projekt”, fast jag gillar ju att vara pinsam ibland. Och precis som med den här bloggen är det inget jag har startat för att jag tycker att världen behöver det, utan för att jag behöver/vill det. Så har jag fått det sagt.
Nu tycker jag att ni tittar uppe till vänster på de där blyga sidorna och den sidan som heter ”Smyger lite” (ingen överdrift direkt, om en säger). För nu börjar det bli jäkligt ensamt där börte!
Igår satt jag och kollade statistiken på allt möjligt sedan jag flyttade över bloggen till WordPress. Dvs. mest lästa inlägg sedan ”starten” och dylikt. Nu är det ju inte helt och hållet sanning, eftersom vissa går in direkt till startsidan och scroll-läser bloggen. Faktum är att de flesta gör så. Har jag kunnat konstatera med hjälp av denna statistik. Då är det ju svårt att veta om det inlägg flest har läst verkligen är det inlägg som flest har läst. Ok, ni fattar.
Hursomhelst. Kunde ganska lätt konstatera att medan jag har haft skitkul med att göra denna musiklista (sanning med modifikation), så har ni storgäspat så tårarna sprutat och bara: ”men kan hon ge sig!”. Musiklisteinläggen var nämligen läst av minst antal personer.
Tänkte att ni kanske kunde tycka att den informationen var precis lika intressant som jag tyckte. Eller möjligtvis inte.
(observera att rubriken hänvisar till Tjuren Ferdinand och därmed med fördel läses som den desperate tjurfäktaren)
Det här med att jag är så sjukt sugen på att människor ska läsa denna blogg. Lite tröttsamt. Mest för att jag är lite för blyg för att pusha för den. Lite svårt att läsa en blogg man inte vet existerar. Kanske. Ändå sitter jag där med besökarstatistiken och undrar och funderar.
Jag har ju lagt ut länkar på Facebook lite nu och då, vilket genererar en hel del besök. Det är ju skoj. Men alla de där som läser länkar jag lägger ut på Fejjan – de kommer inte tillbaka. Jag jobbar väldigt hårt på att försöka acceptera detta faktum utan att gråta en skvätt. Att lägga ut länkar varje gång jag bloggar riskerar att liknas vid spam och sådant uppskattas ju av ytterst få personer. Om någon alls.
Sedan är det ju det här med att folk jag känner kanske hittar bloggen ändå. Om de är intresserade av att läsa, menar jag. Men hur i hela friden når man de där andra?! Det ramlar in någon ny läsare lite då och då som verkar stanna kvar, och min glädje vet knappast några gränser! För man vill ju ha läsare som läser för att de uppskattar det man skriver (eller i alla fall finner någon slags tillfredsställelse med att läsa), inte bara läsare som läser för att de känner mig. Nu utesluter ju inte det ena det andra. Nödvändigtvis. Man får ju ut något av att läsa en blogg man läser annars skulle man ju inte göra sig besväret. Sedan kan det ju naturligtvis vara för att få njuta av att reta sig på någon, skratta lite rått åt hur korkad personen är osv osv. Men jag är inte den som är den – varsågoda, skratta hur mycket ni vill bara ni läser! Liksom.
Jag följer några bloggar som jag uppskattar just för att de är så enkla. Korta, snabba inlägg. Det passar mig ypperligt att läsa dem. In och ut på två små röda. Tidsbristen gör att de är perfekta att följa nu när livet ändå är rätt hektiskt. Man scrollar snabbt igenom senaste inläggen utan att det tar någon längre tid, samtidigt som man naturligtvis roas. Den här bloggen har hämtat en del inspiration från de bloggarna just för enkelhetens och tidsbristens skull. Den kanske inte förblir så, men just nu passar den mitt liv. Det här inlägget är ju ett passande exempel liksom. Inte. Jag följer hursomhelst bloggar i Google Reader efter tips från Drottningen. Mycket lämpligt. Ett hett tips (som om jag vore en av de första liksom), om du inte gör det.
Jag undrar lite om man som läsare blir besviken, glad eller uttråkad? Eller märker ni ens någon skillnad? Har jag tappat det där som gör att ni vill komma tillbaka? Kvittar det om inläggen är långa, korta, få, övermånga? Eller uppskattar ni, månne, detta upplägg mer?
Det är lördag morgon. Tjugo minusgrader ute. Vi ska ta en tur till Barnens Hus för att fördriva lite tid. I vanliga fall åker vi till badhuset på lördagsförmiddagar, men med en mamma som ser ut som spetälska hoppar vi över det idag. Ni kanske minns att jag jublade över tre munsår häromdagen? De lever och frodas och hade inga planer på att packa och ge sig av sist jag kollade. Så så var det med det. Jag känner mig riktigt het.
För att kompensera detta har jag köpt en batteridriven ögonfransböjare och en vaxpenna till ögonbrynen. I ett försök att styra mina medmänniskors blickar mot mina ögon istället för den nedre delen av mitt ansikte. Vaxpenna, gott folk. Det känns riktigt spännande! Jag har nämligen deprimerade ögonbryn. De drar liksom nedåt hela tiden. Det kan ju förstöra hela intrycket, som ju alla vet. Det här med böjaren och pennan känns så viktigt i mitt liv just nu, så jag kanske till och med återkommer med före- och efterbilder. Om ni har tur.
Apropå foton. Är lite i valet och kvalet om jag ska hoppa på fotolistan. Känner att det kanske blir roligt med lite bilder i bloggen och sedan jag slutade med 30-dagarslistan (som innehöll bilder rätt ofta) har antalt läsare drastiskt minskat. Kan man då konstatera att ni gillar bilder? Och tycker att jag ska sluta skriva en massa ord hela tiden? Ja, förutom munsårsinvasion är det ”den tiden i månaden” och jag är extremt lättstött. Så just nu sliter jag mitt hår över just det här med bristen på läsare. Otroligt viktigt i detta nu. Bekräftelse.
Nåja. Barnens Hus var det.
Vi är alltså två personer som minns Knesset? Nu länkade jag till en karta i mitt förra inlägg (som jag inte orkar engagera mig i att länka till nu, men scrolla två millimeter så hittar ni det), men jag förutsätter att de som läste inlägget ändå förstod att jag syftade på tv-programmet Knesset.
Slutsatser jag drar av detta (plus av besöksstatistiken): jag har cirka en läsare.
Jag vill veta om någon i detta avlånga land har smakat denna glögg och faktiskt tyckt att den var god. Överallt läser jag ganska negativa recensioner av denna glögg och man skulle ju kunna tro att jag inte skulle bry mig nämnvärt. Men just den här fick sambon i farsdagspresent av barnen. Han tycker inte om att få presenter. Eller så är det bara något han låtsas. Hursomhelst så känns det som att man trugar på honom saker. Därför vore det ju kul om denna glögg faktiskt var god. För det är inte lätt att köpa presenter till någon som är så motsträvig. Nu hör jag hur du tänker att jag borde skita i att köpa något till någon som ändå inte vill ha. Och så kan man ju tänka. Det gör dock inte jag. Jag är lite egoistisk så. Jag tycker om att köpa och ge presenter, därför tänker jag ge presenter oavsett om de är önskade eller inte. Därmed basta.
Så snälla, kan jag få några vittnesmål som säger att denna glögg är fantastiskt välsmakande? Du undrar naturligtvis varför vi inte bara öppnar flaskan och smakar. Men det får man ju inte! Det är ju inte ens första advent än. Någon måtta får det vara. Jag dömer dock inte dig om just du har tjuvsmakat. På det viset är jag snäll. Så varsågod – recensera away!
camelliss.wordpress.com 