#val2014 #fucksd #utmedrasisternainmedfeministerna

Som väntat har jag röstat rosa och nu är jag så sjukt nervös och orkar inte att det ska behöva gå en hel dag innan vi får veta resultatet. Det är inte ens spännande, det är bara totalt nerve wrecking. Ge mig en rödgrönrosa regering NU!

Lite länkkärlek

Det här inlägget av HejBlekk tycker jag är bra. Jag skrev ett inlägg om komplimanger tidigare och hur jag inte tycker om dem. HejBlekk kommer dock in på exakt vad det är jag inte gillar. Läs! 

Instatips

Instagramkonton att följa, om du inte redan gör det:

@kvinnohat
@svartkvinna
@asiatiskkvinna
@fetkvinna
@machokulturen

Konton att följa, läsa och reflektera. Kontot @kvinnohat har på senare tid haft en del rasifierade feminister som hållit i kontot. De har fått mig att som vit feminist få känna på lite hur det möjligtvis känns för män när feministiska frågor diskuteras. Först skam och ”men inte jag, väl?”. Och det är naturligtvis en del av poängen, att jag ska reflektera och fundera över hur JAG tänker och hur JAG agerar. Men i det stora hela handlar det inte om MIG och det får jag påminna mig själv om hela tiden. Lyssna. Ge utrymme. Reflektera. I den ordningen. Och ja, ska jag vara helt ärlig har jag till och med tänkt den mycket smarta tanken ”fast inte alla vita feminister ju”. Tack och lov har jag insett orimligheten i tanken och gett mig själv en mental bakhuvudssmäll. Nej, inte alla vita feminister, liksom inte alla män, men frågorna de lyfter rör bara vita feminister, liksom vissa frågor bara rör män. Att det finns en handfull undantag tar ju inte bort det faktum att det de lyfter faktiskt händer och händer ofta eftersom inte bara en reagerar. 

Hursomhelst. Följ, om du inte redan gört. 

Män som visar känslor

Det här inlägget har legat och puttrat i huvudet ett tag nu med anledning av män som ploppar upp här och var och säger att faderskapet till en dotter har fått dem att öppna ögonen avseende feminism. De har ju fått en hel del kritik, för varför krävs det att en man får en dotter för att dra ur huvudet ur arslet och se vad som pågår omkring dem. Deras döttrar är ju knappast de första av kvinnligt kön som de har en nära relation till.

Jag förstår att många känner så. Till en början nickade jag ihärdigt, jag också. Tills jag insåg att det faktum att jag har en rasifierad son gör mig mera mottaglig för och engagerad i frågor som rör rasism. Inte så att jag inte accepterade eller inte ville se den rasism som finns överallt omkring oss, innan, men jag skulle förmodligen inte ha tagit anti-rasismen till mig på det sättet jag har gjort om det inte vore för att det är så nära. Jag insåg att det är direkt jämförbart. Även om jag vill tro att jag det hade räckt att ha en nära relation till en rasifierad person för att känna samma engagemang. Som ju dessa män torde ha (haft) med kvinnliga släktingar och partners (då just de här männen är heterosexuella). Vi borde visserligen känna ett engagemang för våra medmänniskor utan att vara indirekt påverkade själva, men det säger väl lite sig självt att närheten till det ger ett större engagemang. Jag har själv inte varit feminist i speciellt många år med tanke på min ålder, så vem är jag att säga något om andra som kommer på poängen sent? Jag, som dessutom är kvinna och direkt berörd?

Hursomhelst. Jag håller däremot med om att det finns något med det här som är problematiskt. Men problemet är naturligtvis inte att fler personer går ut och förklarar att de är feminister. Problemet är definitivt inte att män förklarar att de är feminister. Problemet är däremot den hyllningskör som möter män som förklarar att de är feminister (en hyllningskör som byts ut mot förakt och förlöjligande så fort en kvinna uttalar sig positivt om feminism).

Det är som att hylla icke-rasifierade för att de inte är rasister, vilket ju är helt befängt. Som att det gör killar till extra schyssta snubbar för att de tycker att kvinnor är lika mycket värda som dem själva. Och det befäster ytterligare synen på män som visar känslor som något alldeles sensationellt. Synen på män som värnar om sina döttrar/barn som något ”gulligt” och fantastiskt, snarare än den självklarhet det borde vara. Så som det är när kvinnor värnar om sina barn – en självklarhet.

Det går, i mitt huvud, hand i hand med den här synen på killar som fruktansvärt ”gulliga” för att de överhuvudtaget är förmögna att visa ömhet och kärlek. Det vill säga, helt vanliga mänskliga känslor. Synen på killar med barnvagn som ”hål i tänderna”-sött och ”nu ser han allt bra stolt ut”, medan tjejer med barnvagnar bara är irriterande och ”ska de gå och dricka latte nu eller?”. Detta eviga idiotförklarandet av killar som gör dem till hjältar för att de är helt jävla normalt mänskliga människor och som sätter dem i motsats till tjejer som i sin tur blir avskydda och hånade för exakt samma handlingar.

Det är ett problem. Och nej, det är inget i-landsproblem. För det här är en av konsekvenserna av den skillnad som görs på män och kvinnor, men allt är sprunget ur samma källa. Föraktet och nedvärderandet av kvinnor vs hyllandet och idiotförklarandet av män. Det skulle kunna ligga nära till hands att tro att detta konstanta idiotförklarande av män skulle uppröra mera, men eftersom det ger dem fördelar så antar jag att det inte uppfattas så? Och ja, jag är medveten om att vissa fördomar om kvinnor ger kvinnor vissa fördelar också, och därför är det bekvämt att blunda för att det egentligen innebär att hon ses ner på och blir behandlad som en idiot.

I alla fall. Manliga feminister är mer än välkomna att uttrycka sina åsikter, as far as I’m concerned. Omgivningen kan dock hålla inne med applåder och diverse medaljer, så länge inte alla som säger samma sak bemöts på samma sätt. För detta ensidiga hyllande visar att poängen helt går omgivningen förbi.

Det här med sexköp

Jag har sett en hel del argumenterade för att sexköp ska vara lagligt för kvinnans säkerhet, att motstånd till sexköp är att slutshama och påstå att kvinnor måste må dåligt av att sälja sin kropp och att man förutsätter ett psykiskt dåligmående för att kunna göra det överhuvudtaget. Jag har velat bemöta det länge, men jag inte har lyckats formulera eller få fram min poäng. Nu fick jag det serverat genom en ledare i min lokala tidning – Sexköp är inget jämlikt avtal.

För det spelar ingen roll att det visst finns kvinnor som vill sälja sex. Jag har inga problem att förstå att det finns kvinnor som gör det utan att må dåligt, vare sig före eller efter. Det ligger ingen slutshaming eller någon form av föreställning om att ingen kvinna kan tycka om att ligga med främmande män eller bry sig om nämnvärt att det är det deras sysselsättning går ut på. Självklart finns det kvinnor som inte ser sex som något speciellt känslomässigt bundet. Vi är inga små madonnor jämfört med män. Sexuella behov, drifter och synsätt sitter inte i könet utan i personen. Så har vi det ur världen. Det handlar inte om det.

Det handlar om en sysselsättning med kunder som uppenbart inte kan hantera tillgången till tjänsten. Det handlar om människor som faktiskt blir intvingade i sysselsättningen av andra. Eftersom det handlar om något som många – inte alla – mår fruktansvärt dåligt (och även dör) av kanske det kan finnas anledning att se över hur man ska hantera den här typen av tjänster. För oavsett om det finns människor som vill sälja sex, så kan man inte få göra allt man vill om det visar sig att kunder inte kan hantera det och att andra människor tvingar personer att sälja sex. Det finns ett problem här, ett ganska massivt problem som inte försvinner. Att säga att det borde vara lagligt är som att säga att misshandel borde vara lagligt eftersom det finns de som faktiskt finner njutning i att bli slagna och förnedrade. Det är inte rimligt med tanke på det lidande så många utsätts för. Att påstå att det aldrig kommer försvinna och att vi därför borde göra det lagligt kan vi ju jämföra med en hel del saker som inte är lagliga som aldrig kommer upphöra, som hets mot folkgrupp, drogmissbruk, mord, inbrott, ja i stort sett alla brott som finns, antar jag. Det är inget argument.

Artikeln ovan säger allt annat jag vill säga, så läs den.

Kvinnors utseendeideal och skuldbeläggning

Två relativt aktuella ”näthändelser” får mig att vilja dunka huvudet i väggen pga sina till synes välmenande syften som slår så fel. Många blir naturligtvis eld och lågor och tycker det är så ”GRYMT”, men jag håller inte med. Jag pratar om Colbie Caillats video Try och Molly Sandéns ”kurvor” på Instagram.

Jag börjar med Try-videon. Colbie Caillat är trött på skönhetsidealen och gör en video där uppsminkade kvinnor sminkar av sig och blir naturligt vackra. ”You don’t have to try so hard, you don’t have to give it all away”. Om vi bortser från att det slängs in lite slutshaming och att det förutsätts att kvinnor som sminkar sig gör det för att bli omtyckta, så är väl budskapet… fint, antar jag. Det gamla hederliga ”du duger som du är”. Jag gissar att det fantastiska med den här videon är att kvinnorna kastar peruker, löshår och tvättar bort smink, för själva budskapet är ju inte direkt nytt och unikt. Däremot är inte den här videon en känga mot skönhetsidealen utan mot kvinnor som av sina egna anledningar ägnar sig åt sitt utseende. Det är ganska lätt att se på kommentarer kring videon också, att det är så den slår bland dem som tittar på den. ”Titta, vad vackra de är när de är helt naturliga”, ”om tjejer bara fattade vad vackra de är utan smink” osv osv. Det vill säga, det handlar fortfarande om att vi ska vara vackra. Och att vi ska vilja vara vackra. För att glädja andra. Hej, ironi. Hela poängen med videon blir istället ”don’t show anyone that you try so hard”.

För faktum är att det visserligen finns en hel uppsjö skönhetsideal som säkerligen många kvinnor känner att de vill eller borde leva upp till och vissa av skönhetsidealen är så klart dödsynder att inte leva upp till, enligt samhället (dvs. du ska vara smal, du ska raka dig och det ska banne mig synas att du är kvinna). Men om ni ser er omkring i er direkta omgivning, dvs. på kvinnor du känner, jobbar med och som du möter på stan osv. Nog får man väl ändå säga att större delen kvinnor du möter under en dag är osminkade/sparsamt sminkade. Om du tittar på kvinnor i din omgivning som liksom är mest ”normala” enligt normen, då är det med ganska stor sannolikhet osminkade/sparsamt sminkade kvinnor. Så ja, låten säger till de osminkade/sparsamt sminkade kvinnorna att NI, ni är idealet. Och underförstått, vi andra (som jag räknar mig till) borde sluta göra oss till. Vi andra som det alltid är fritt fram att håna och se ner på. Så jag undrar lite, vad är så grymt med denna video? Den befäster fördomar, det är allt den gör. Den kanske lyfter kvinnor som inte ”try:ar so hard”, gör att de känner att de är på rätt väg och ska keep up the good work. Men personligen känner jag att varje delning med diverse ”naturlig skönhet”-hyllningar är en känga till sådana som jag. Hej Sonja skrev ett bra inlägg om det här fenomenent – Jag kan bara vara snygg om Taylor Swift är ful. Det här att det alltid är en tävling när det kommer till kvinnors utseende. Kurviga kvinnor kan bara vara snygga om det är asfult att vara smal. Osminkade kvinnor kan bara vara snygga om det är svinäckligt med sminkade tjejer. Det tvångsmässiga behovet att trycka ner andra för att känna sig okej med att vara den man är. För varje utseenderelaterad sak som lyfts som ett avslappnat och rätt sätt att approacha sitt utseende för att uppmuntra vissa kvinnor, säger man åt ganska många andra kvinnor att de är fel och borde ändra på sig.

Jo, jag fattar att ingen de flesta inte menar det så och att de som delar den här videon och andra ”de kvinnorna vs. de kvinnorna”-bilder/videor/whatever gör det i syfte att sprida ett positivt budskap. Jag fattar att ingen inte alla gör det för att vara elak mot någon annan. Men det betyder ju inte att det inte kan vara så det tas emot. Det bästa är väl att helt sluta kommentera kvinnors kroppar och utseenden. Att sluta lyfta fram vad som är vackert, för det i sig blir ju ett skönhetsideal. Är det inte redan ett befintligt ideal, så är det bara ett nytt ideal att lägga på högen. Sluta jämföra, sluta skuldbelägga, sluta diskutera överhuvudtaget. DET är enda sättet att få alla kvinnor att känna sig bekväma i sina egna kroppar, oavsett storlek eller mängd med smink. Låt oss se ut hur vi vill utan att hela tiden bli betygsatta.

Och ja, inlägget blir för långt för att gå in speciellt djupt på Molly Sandéns Instagram-bild. Lång historia kort – Molly tröttnade på att bli kallad mullig och fet och la upp en bild på sig i linne och trosor, blev love-bombad av fans som tyckte att hon var så vacker med sina kurvor. Molly gick ut och tackade alla och voilá, ännu en diskussion om ”de kvinnorna vs. de kvinnorna”, i det här fallet smala vs. kurviga. I det här fallet stör det mig inte ett dugg att Molly lägger upp en bild på sig själv i linne och trosor, det stör mig däremot att hon betygssätts och sedan tackar för betygen. Det är ju bara samma mynt fast i en annan vinkel. Kritiken riktar jag inte mot Molly utan mot det här fenomenet och alla som sedan för vidare diskussionen om vilka kvinnor som är snyggast – de smala eller de kurviga. Gah! Se föregående stycke. Idealen är sjuka, att Molly kallas fet av någon överhuvudtaget är helt sjukt, men det blir inte poängen här. Alls. Poängen borde vara ”screw ideal”, men blir istället en tävling i vilka ideal som är mest rätt.

Människans eget hittepå

Angående gårdagens inlägg. Det handlar ingenstans om att buhu:a sig eller beklaga sig över hur saker blev. Jag vill bara betona det. Ofta bemöts den typen av förklaringar av hån och diverse ”jamen, VI då!”-argument. Jag ville skriva inlägget för att göra oss ”patetiska våp” till människor. Det är inte synd om mig. Det är däremot jävligt synd att det ska behöva vara så här. Och nej, det gör heller inte ”patetiska våp” till världens mest utsatta och diskriminerade människor. Vi råkar bara vara en utsatt och diskriminerad grupp människor bland flera andra utsatta och diskriminerade grupper och det finns exakt ingen anledning alls att gradera de grupperna i viktighetsgrad eftersom alla har en enda sak gemensamt – alla vill vi bli sedda för den person vi är, hellre än att bli utdömda för det som syns på utsidan. Och lösningen är universal och funkar för alla dessa grupper – sluta döm personer efter vad du kan se med blotta ögat och förutsätt ingenting om andra människor förrän du lärt känna dem alternativt inse att du inte vet ett skit om andra människor om du inte känner dem. Det ÄR så enkelt.

Motsatspoolen till mig som kvinna är du som man, eftersom samhället är uppbyggt så. Det betyder inte att det inte finns män som är utsatta och diskriminerade. Kvinnor har lägre ställning än män. Feminina kvinnor har lägre ställning än ”kvinnor” (dvs. kvinnor med rätt mängd ”manliga” egenskaper). Rasifierade, funktionshindrade och hbtq-personer har lägre ställning oavsett kön. Och tillhör du fler än en av dessa grupper hamnar du ännu lägre ner på stegen. Att det här ens existerar är människans eget hittepå. Ett hittepå som är helt åt helvete. Men eftersom det bara är en konstruktion betyder det att det går att ändra. Att önska och försöka påverka den ändringen är inte löjligt, oviktigt eller ett i-landsproblem.

Jag har slutat skratta med när folk hånar kvinnor för att de är fåfänga och sminkar och klär sig ”fel” enligt normen. Istället påpekar jag likheterna mellan de kvinnorna och mig själv. Jag vet att det inte uppskattas av min omgivning och att jag uppfattas som en ”party pooper” som ska vara så ”jävla PK” hela tiden. Men när du hånar dem, hånar du ju mig – hur kan du inte se det? ”Jamen, jag menar ju inte dig”, ”jamen, du gör ju inte så där!”, ”jamen, på dig är det ju fint!”. Fast nä, det funkar inte så. Hånar du en, hånar du alla. Och det är applicerbart på exakt alla utsatta och diskriminerade grupper jag nämnde ovan. Det handlar inte om att sätta dit någon eller om att sprida taskig stämning, utan enbart om att jag inte ställer upp på det här eviga dömandet av andra längre. Jag vill inte vara en del av det längre och önskar att du inte heller skulle vilja det.

Är det så svårt att hitta andra saker att skratta åt? Om du har så svårt att släppa din vilja att håna andra människor för att få dig ett gott skratt, känner jag spontant att du kanske har problem med din egen självbild. Att du bara känner dig okej och som att du duger så länge du får trycka ner någon annan. Något att fundera på perhaps?

Mitt liv som bimbo

Hanna skrev ett inlägg om slutshaming med anledning av diverse aktuella händelser och jag har haft ett inlägg skvalpandes i skallen ett tag om just det här.

Alla känner inte igen sig i min upplevelse av hur det är att växa upp som tjej, så det är möjligt att mitt uppväxt är en anings extrem på ett sätt. Däremot är jag rätt övertygad om att de flesta känner igen en del av det. Själva grundtanken liksom.

Och ett stort OBS innan jag går vidare med inlägget – jag lägger ingen skuld på de vuxna i min omgivning, eftersom de är formade av samma samhälle och patriarkat.

Fokus på utseende började tidigt. Jag har skrivit om det förr, att första gången jag funderade på att raka benen var jag 6 år gammal och gick på vad som då kallades ”lekis”. Jag började sminka mig när jag var 9 år gammal. Sminka mig som i ”går inte utanför dörren utan kajal och mascara”. När puberteten kom och min kropp började utvecklas var kommentarerna oändliga. Från vuxna. Evigt analyserande av min kropp. Många diskussioner om jag skulle få stora bröst och bli kurvig som en del i släkten eller få små bröst och bli jättesmal som en del andra i släkten. Jag var mitt utseende och min kropp. All uppmärksamhet jag fick var utseenderelaterad i stort sett.

Fokus på killar började lika tidigt. Så länge jag kan minnas, minns jag årtal med hjälp av att komma ihåg killen jag var kär i då. Det fanns inga andra ”intressen”. Inget annat uppmuntrades, inget annat fanns.  Det går inte ens att peka på en sak och säga att det var orsaken, utan det var liksom allt. Allt runt omkring mig berättade för mig att målet med mitt liv var att få killar att tycka om mig och vilja ha mig. Det har alltid varit prio ett i mitt liv. Och det finns naturligtvis omständigheter i mitt liv som påverkade det lite extra, men allt jag matades med som ung tjej, utanför min direkta omgivning, gav mig det som mitt ultimata mål här i livet. Utan en kille i mitt liv, antingen att tråna efter eller vara tillsammans med, var jag ingen. Och det började så tidigt så det är tragiskt.

De här två fokuspunkterna – utseende + killar – mynnar ut i en enda sak, nämligen min knullbarhet. Och jag kan ärligt säga att jag ända sedan tolv års ålder har varit bekymrad över min knullbarhet och lagt ner enorma mängder tid på att försöka förbättra den och analysera den. Kläder, smink, hår, allt som går att påverka har jag försökt påverka med målet att höja min knullbarhet. Ja, ordet skaver och det är meningen. Det ska skava när en tolvåring – inte ens tonåring än – funderar över om hon är värdig att knulla i pojkars ögon. Pojkar som förmodligen inte ens funderar på att idka samlag, om vi säger så. Inte ens jag funderade på det. Men det var viktigt, enligt exakt alla böcker, filmer, tidningar, allt som jag matades med som ung tjej. Även om jag var ung på slutet av åttio-, början på nittiotalet har inte mycket förändrats på den fronten. Snarare har det gått åt andra hållet och blivit värre.

Den här synen på tjejer som påverkas av den mycket enformiga bild de matas med, är att de är patetiska våp som borde fatta att den här bilden de matas med är fel. Det man glömmer är att den här bilden har tjejer matats med sedan barnsben. Det är inget som börjar i tonåren direkt. Vi får det här påprackat innan vi ens har något konsekvenstänk eller förmåga att analysera och kritiskt granska information. Eftersom samhället ser ut som det gör, får vi den här informationen från de människor vi litar på mest. Och från de källor till inspiration som vi tycker om allra mest. Som barn. Vissa matas mer än andra och det tror jag är den enda anledningen till att vissa faktiskt odlar andra intressen medan andra kliver rakt i fällan och anammar alla ideal. Det har exakt ingenting med intelligens eller ambitioner att göra, utan allt med ett sjukt samhälle som ställer orimliga krav och sedan straffar dem som försöker uppfylla kraven.

En annan konsekvens är att unga tjejer aldrig får lära sig att 1) fundera över om jag är redo för förhållanden och kärleksrelationer, eftersom jag förutsätts vara det från dag ett, 2) fundera över vad JAG vill ha ut av en kärleksrelation, eftersom jag hela tiden matas med information som talar om för mig att jag alltid vill ha killen mer än vad killen vill ha mig och därför måste fokusera på hur jag ska få honom på fall och hur jag ska kunna behålla honom, 3) jag duger som jag är och att den som får äran att ha en kärleksrelation med mig ska värdesätta den jag är och älska mig precis så, eftersom jag bara matas med information om hur jag bäst ändrar på mig för att passa in och bli den HAN vill ha, var inte si, var inte så, gör inte si, gör inte så, se inte ut si, se inte ut så osv osv i all evighet.

Konsekvensen i praktiken blir tjejer som jagar efter killar som uppenbarligen inte är intresserade, men det är helt i sin ordning för det är så det ska vara. Vi ska forma oss till att bli den han vill ha och därmed få honom på fall. Konsekvensen i praktiken blir tjejer som utnyttjas och behandlas illa, men det är helt i sin ordning för det är så det ska vara. Vi ska forma oss till att bli den han vill ha och därmed få honom att älska oss (och sluta bete sig illa). Konsekvensen i praktiken blir tjejer som inleder relationer mot sin egentliga vilja, men det är helt i sin ordning för det är så det ska vara. Vi ska forma oss till att passa in och därmed uppfylla kraven. Vad vi själva vill är ganska irrelevant i sammanhanget.

Den eviga skillnaden mellan kraven på tjejer och ”kraven” på killar – för ja, jag vet att det även förekommer orimliga ”krav” på killar – är att killar inte blir ens i närheten av straffade på samma sätt för att de inte lever upp till kraven. Vissa killar må känna sig straffade av enstaka individer, men samhället i stort accepterar killar oavsett om de uppfyller krav eller inte. Jag skulle egentligen inte vilja kalla det krav när det gäller killar (därav citationstecknen), utan snarare (valfria) ideal. Det finns inga krav från samhället att män ska vara bodybuilders (som jag antar får vara det ultimata manliga idealet kroppsmässigt i vårt samhälle) och det finns inga män som straffas/hånas av allmänheten pga att de inte ser ut som bodybuilders. Jämför det med en kvinna som inte lever upp till kroppsidealen. Allmänt hånad i tidningar och på nätet. En man i 40-årsåldern (och uppåt) som är singel är inte patetisk, utan snarare ”svårfångad” (jämför George Clooney), medan en kvinna i samma ålder som är singel ”aldrig tycks hitta någon” eller ”alltid blir lämnad” (jämför Agneta Sjödin). Det är alltid något fel på den kvinnan, medan det förutsätts vara självvalt för mannen.

Ja, jag slirar iväg på tusen sidovägar i det här inlägget som egentligen skulle handla om slutshaming utifrån mitt perspektiv som en person som förmodligen många har fnyst åt och slutshamat genom åren. Jag vill bara lyfta fram hur jag har formats under min uppväxt och hur jag sedan upplevt att jag blivit straffad för att jag har försökt passa in i den formen. Jag har levt större delen av mitt liv med fokus på mitt utseende och min knullbarhet. Från pre-teen-tiden till 30-årsåldern. Utan några större ambitioner, inget självförtroende som helst när det kommer till min personlighet. Misstänker att bloggandet, och skrivandet överhuvudtaget, har varit mitt sätt att få föra fram åsikter utan att de hamnar i skymundan pga mitt förutsägbara utseende.

Idag väljer jag att se ut så här för efter alla dessa år är det här jag nu.  Jag kan ärligt säga att smink och kläder aldrig har varit för killars skull. Det har varit för allas skull. Som att min uppgift var att försöka vara så attraktiv som möjligt av ganska oklara anledningar egentligen. Från början ett krav från omgivningen (nej, inget uttala krav från individer, men ett allmänt upplevt krav från samhället [luddigt uttryck, jag vet]) och numera känner jag visserligen fortfarande ett behov av att sminka mig och klä mig i vad jag tycker är fint men det är mera på mina villkor nu. Just det är dock ganska irrelevant i hur min omgivning reagerar på mig. Jag känner igen dömande blickar när jag ser dem och jag ser dem ofta. Jag vet hur det känns att bli ignorerad och att inte bli tagen på allvar. Det är inte inbillning, för som sagt, jag känner igen den reaktionen hos andra människor. Jag känner igen blicken, hållningen, tystnaden, hur allt jag säger rinner av som vatten på en gås. Jag vet hur det känns när en person avfärdar mig efter en enda blick. Den där uppsynen som liksom skriker om att det hen såg var någon patetisk bimbo som omöjligt kan ha något av värde att bidra med. Det. Är. Inte. Inbillning.

Och nej ursäkta mig, men det krävs inte ett ”jävlar anamma” för att människor som jag ska få existera utan att bli utdömda som urblåsta airheads utan någon substans whatsoever. Det brukar sägas att kvinnor får jobba dubbelt så hårt som män för att få samma uppskattning för samma syssla. Detta förutsatt att kvinnan i fråga inte är för feminin, utan har exakt rätt mått ”manliga” egenskaper för att ses som nästan-jämlike. Jag skulle vilja påstå att en feminin kvinna får jobba tredubbelt så hårt som män för att få samma uppskattning för samma syssla. Om allt människor associerar till när de ser mig, är att jag är en kvinnlig kvinna, så är jag liksom borträknad automatiskt. Såvida jag inte kämpar med näbbar och klor för att begära samma uppskattning. Så. In. I. Helvete. Fel!

Feminism vs Feministiskt Initiativ

Men åh! Bland all kritik mot SD och normaliseringen av rasism (obs befogad kritik) blandas också in en massa kritik mot hittepå-feminism som gör mig så outgrundligt trött. Först och främst vill jag påpeka att Feministiskt Initiativ är ett politiskt parti, de är inte feminismen personifierad så vänligen skilj på de två. De har en utgångspunkt som är feministisk, men feminismen kan inte kokas ner till enbart det som står i F!:s partiprogram. Och jo, jag gillar F!. Vill du kritisera F!, varsågod, men påstå inte att det är feminismen du kritiserar. Det ena är en parti som vill föra in ett feministiskt tänkande i politiska frågor, det andra är en ideologi som går rätt mycket beyond politiska frågor. Och partiet har tolkat olika politiska frågor och gjort sin egen tolkning av hur feminismen kan integreras i frågorna.

Ordet ”kvinnor” nämns en hel del i Feministisk Initiativs material av alla de slag. Det sticker uppenbarligen en hel del i vissas ögon. Inte bara mäns, så jag tänker inte ens påstå det. Man kanske inte tror att F!:s approach är rätt för att komma till rätta med jämställdhetsproblemen i samhället, det kan jag förstå. Det är däremot en jäkla skillnad på att argumentera emot det som faktiskt står och att hitta på bakomliggande meningar och påstå att F! kämpar för att omvända ett patriarkat till ett matriarkat. Då läser man definitivt inte det som faktiskt står.

Feminismen är för jämställdhet mellan könen och mot att applicera egenskaper och förväntningar på personer utifrån vilket kön de råkar ha fötts med. Att alla män inte ser sin överordnade roll i samhället är så klart inte så konstigt, för dels är inte alla individer överordnade (utan snarare könet som sådant) och dels är det ofta svårt att se sina egna privilegier. Att män är överordnade i samhället betyder inte att alla enskilda män sitter och utövar makt över kvinnorna i sin närhet. De behöver inte göra något aktivt eftersom samhället är uppbyggt sådant. Och självklart kan en man känna sig underordnad enskilda kvinnliga individer (mor eller partner exempelvis) utan att det är ett bevis mot att samhället är patriarkalt. Man får liksom bortse från enskilda individer och sin egen alldeles personliga uppfattning om ens direkta närhet och se på samhället ovanifrån.

Jag har läst på flera ställen i sociala medier nu att män känner sig bortglömda i jämställdhetsdiskussionen, att man bara fokuserar på kvinnors problem och framställer kvinnor som offer. Och ja, så kan man ju tolka det om man inte läser mer än ett partiprogram som nämner ”kvinnor” x antal gånger. Personligen har jag läst ganska mycket om hur män blir missgynnade av det patriarkala samhället och jag tycker att jag ofta läser om just hur män är underordnade vad gäller vissa traditionellt kvinnodominerade områden. Som synen på män som helt inkapabla att ta hand om barn, att det rent biologiskt ska saknas den där omhändertagande genen. Det yttrar sig naturligtvis i att män i traditionellt kvinnodominerande yrken ses som mindre kompetenta, som att de inte riktigt förstår. Det yttrar sig i att män blir idiotförklarade genom överdrivet beröm för att de klarar av att laga mat, städa och ta hand om barn. Duktig idiot, liksom. På samma sätt som kvinnor får höra att de är bra på saker ”för att vara tjej”. Det yttrar sig också så klart i att män ofta direkt ses som den mindre viktiga föräldern och ger dem en klar nackdel i vårdnadstvister. Oerhört viktiga frågor som feminismen på ingalunda vis försöker mörka eller inte erkänna som verkliga.

Det är skillnad mellan om de förutfattade meningarna om dig är att du är en stark individ med en hel uppsättning positiva egenskaper beroende på den situationen du befinner dig i, och om de förutfattade meningarna om dig är att du är en svag individ med en hel uppsättning negativa egenskaper beroende på situationen du befinner dig i. Det gäller båda könen. Det man sedan måste ha i åtanke är att de typiskt mansdominerade yrkena har oftast högre status och högre lön. Att du som man kliver in i ett sådant yrke är föga förvånande och du blir bekräftad som kompetent och passande för yrket enbart med ditt kön som kriterie. De typiskt kvinnodominerande yrkena däremot har lägre status och lägre lön. Som kvinna blir du visserligen automatiskt bekräftad som kompetent och passande, men det innebär också att du ofta har sämre arbetsvillkor pga lägre status och sämre lön. Enkla, tydliga exempel är barnomsorg och vård, där många kvinnor sliter arslena av sig och kämpar som galningar för att få mer humana arbetsförhållanden utan att få gehör. Problemet är inte att det faktiskt också finns män i de yrkeskategorierna, utan att yrkena som sådana ses som kvinnoyrken. De män som är verksamma inom yrket drabbas också av de sämre arbetsvillkoren och den lägre lönen, men ursprungsproblemet är att yrkena ses som kvinnoyrken och ja, därmed har de lägre status.

Det finns också ytterligare problem med synen på män och synen på kvinnor, vilket också drabbar både män och kvinnor. Om du inte möter de där förväntningarna som du har på dig i och med att du är man eller kvinna. Att inte uppfylla kraven för den manliga rollen är enbart negativt. Då är man inte riktig man, utan snarare en kvinna (högsta förolämpningen mot en man). Att däremot inte uppfylla kraven för den kvinnliga rollen kan vara positivt på vissa sätt. Så länge du inte blir för manhaftig. En kvinna med ”skinn på näsan” ses som lite mera manlig (men inte för mycket). Det här att skryta över att en gillar whiskey och är tekniskt lagd = mycket positivt för en kvinna. Att uppfylla kraven på den kvinnliga rollen kan däremot vara negativt. Då är du svagare och lite lätt fördummad. En ganska behaglig roll dock, eftersom förväntningarna på dig är extremt låga så du kan med marginella talanger uppfattas som himla bra ”för att vara tjej”, så länge du inte försöker kliva in i en traditionellt mansdominerad yrkesroll. Sedan finns de där kvinnorna som inte INTE uppfyller kraven men inte riktigt heller passar in i mallen för vad som traditionellt ses som kvinnligt ur ett mera moraliskt perspektiv. Den här rollen saknas helt vad gäller män. Jag pratar om slutshaming och jämförelsen horan (kvinnan) vs hjälten (mannen). Möjligtvis att den där ”hjälten” ibland kan ses som mindre intelligent, men om det egentligen drabbar honom rent konkret är svårt att säga.

Obs också att de här rollerna är generella och naturligtvis kan aldrig generella roller gälla exakt alla. Det finns såklart undantag som bekräftar regeln (vad nu det egentligen betyder). Feminismen vill alltså motverka det här sättet att se på könen. På båda könen. Det går inte att förändra synen på det ena könet utan att förändra synen på det andra, det hänger ju ihop. Feminismen vill INTE byta fokus från ett mansdominerat samhälle till ett kvinnodominerat samhälle. Det skulle naturligtvis vara exakt lika negativt som det mansdominerade samhället vi har idag.

Det är ganska talande att folk sparkar bakut för att ideologin heter ”feminism” istället för jämställdism eller humanism och att man skriker rakt ut för att ordet ”kvinnor” nämns men inte ordet ”män”, trots att det i slutändan också inbegriper män. Det svenska språket är fullt av ord som utgår från mannen men också inbegriper kvinnan, men ytterst få som utgår från kvinnan men också inbegriper mannen. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Jag vill också dra paralleller mellan feminism och anti-rasism. Feminismen belyser kvinnors underordnade roll i samhället och vill sudda ut de skillnader som appliceras på könen, medan anti-rasismen belyser rasifierade människors underordnade roll i samhället och vill sudda ut de skillnader som appliceras på rasifierade människor vs. de som definieras som vita människor. Personligen har jag oerhört svårt att förstå hur en och samma person kan kalla sig anti-rasist och anti-feminist. Hur kan man se skillnaderna i ett fall, men inte i det andra? För som exempelvis vit man kan du ju inte påstå att du kan relatera mera till antirasismen än antifeminismen, för du måste ju i båda fallen utgå från andra personer än dig själv?

7 punkter om politik

Nu har jag kommit till en sån där punkt igen, då jag har så mycket att säga utan ork och tid att lägga ner en dryg timme per inlägg. Så här kommer några korta utläggningar:

1. Vi ska tillåta vem som helst att demonstrera pga demokrati, sägs det från flera håll nu. Jag bara undrar om demokrati innefattar att även de som bryter mot lagen (hets mot folkgrupp/förtal) ska ha rätt att publikt lufta sina åsikter? Demokratikortet viftas det ju med hela tiden från rasister/nazisters håll, men när även andra viftar med samma kort för rasister/nazisters rätt att sprida sitt budskap – då känns det som att normaliseringen av rasism har förblindat. Men jag kanske bara inte fattar. Citatet ”jag må inte dela din åsikt, men jag skulle dö för din rätt att framföra den” (extremt fritt citerat) av vemdetnuvar känns inte riktigt applicerbar på nazister. För så länge man faktiskt inte pratar om deras åsikter som direkt olagliga fortsätter rasismen att frodas och bli mer och mer accepterad. Det ÄR inte acceptabelt att vara rasist. Punkt.

2. Har också hört flera kritisera demonstrationer som sådana, i dagarna. Personer som i stort sett ser demonstrationer som patetiska och overksamma. Jag ska villigt erkänna att förutom Pride har jag inte deltagit i några demonstrationer (reserverar mig för eventuellt taskigt minne här), men jag tycker ändå att de är sjukt viktiga. Nej, det kanske inte strömmar åhörare till en demonstration så vem luftar man åsikten till, men en demonstration går ju aldrig omärkt förbi för det. Jag tycker det är viktigt att ta ställning och jag tycker det är viktigt att visa att man tar ställning. Demonstrationer är ett sätt att visa att man tar ställning. Ett sätt att synliggöra frågor och synliggöra hur många som faktiskt tycker så här och som vill ha en förändring. Det mest provocerande jag har hört i ämnet demonstrationer är att folk bara gnäller på samhället. Jag får anta att personer med den åsikten antingen är skitnöjda med exakt allt alltid, alternativt inte tror att något går att förändra och därför har lagt sig ner och spelar död? Det finns MYCKET att vara kritisk mot i dagens svenska samhälle. Den som försöker påstå något annat lever i en fantasivärld.

3. Politiker på Facebook. Di borde tänka både en och två gånger innan de lägger sig på sandlådenivå i diskussioner om de vill ha röster i valet. Jag har helt ändrat uppfattning om personer jag förmodligen annars hade röstat på (på lokal nivå, dvs.). Ser man på.

4. Feministiskt Initiativ. Älsk! Jag har precis lyssnat på Värvet-intervjun med Gudrun Schyman och den är klockren. Där har vi Vettig Människa™ personifierad. Om du också är övertygad F!:are – lyssna. Om du inte är helt övertygad F!:are – lyssna! Om du känner att F! står för allt du inte tror på – lyssna! Du kanske blir överraskad. Eller mer övertygad, vad vet jag. Hon är värd att lyssnas på dock.

5. Vilket för mig till nästa punkt. Och vi tar F! och Gudrun Schyman som exempel. Många hatar både partiet och Gudrun utan mera belägg än någon luddig ”de är så irriterande”-formulering. Förmodligen utan att veta speciellt mycket om vad F! och Gudrun står för. Men jag vill påstå att det är minst lika viktigt att sätta sig in i vad personer man inte håller med, tycker och vad de står för. Egentligen. Inte nödvändigtvis för att ändra åsikt, utan för att ha bättre förståelse för vad man INTE tycker. Även om jag är utan tvekan vuxen har jag inte en fullt utvecklad bild av var jag står i alla möjliga och omöjliga frågor. Det jag tyckte för 10, 5 eller 2 år sedan kanske jag inte håller med om längre. En utvecklas ju ständigt. Vissa frågor kanske jag inte har funderat så mycket över förrän jag hamnar på en viss plats i livet/i en ny situation då den typen av frågeställningar blir aktuella och viktiga för mig. För att reda ut var jag står vill jag ha koll på vilka åsikter som finns i frågan och var jag står. Även efter jag har bestämt mig (mer eller mindre övertygat) vill jag fortsätta hålla koll på de olika åsikterna. För jag vill fortsätta utvecklas. Antingen bli än mer övertygad eller kanske faktiskt ändra åsikt. Eller stanna någonstans i mitten pga det är inte alltid lätt att ha en fullt övertygad åsikt om allt.

6. Ovan gäller även utanför politiken så klart.

7. ”Vänsterflum” är vad jag skulle kalla medmänsklighet och ett sunt sätt att förhålla sig till samhället och världen. Vi kan inte fortsätta konsumera och fokusera på pengavinster för världen går under pga det. Välfärden blir till smulor och egot står i centrum. Det säger sig självt att världen inte frodas på det viset. Det ger klyftor som inte redan finns, ökar dem som redan finns och går i slutändan alltid ut på att någon ska tjäna pengar. Hej Lilla USA. Hur kan vi eftersträva att bli som USA? Där de rika är äckligt rika och de fattiga äckligt fattiga? Är inte själva ledordet i USA ”Otrygghet”? Skapa din egen trygghet annars är du utan. Staten har noll ansvar. För den som inte har märkt det – det är dit Alliansen är på väg.