Lokalsinne Schlokalsinne

Just det, jag gick vilse på väg från möte in till Sergels Torg igår. Jag tycker inte om att åka tunnelbana, som jag förklarade igår morse. Så jag vägrade helt enkelt att ens överväga tunnelbana på vägen tillbaka från mitt möte. Jag skulle minsann gå! För på landet där jag bor, där tar vi helt sonika benen och föttera och går till ställen. En är ju inte märkvärdig som de däringa storstadsmännschera som måste transporteras runt hela tiden.

Jomen, jag gick först åt motsatt håll, liksom motsatt + motsatt håll. Jag tog höger fast jag skulle ta vänster och gick över gatan fast jag skulle gå upp bakom byggnaden och fortsätta däråt. Gick runt runt runt ett S T O R T lägenhetsområde och hamnade på ruta 1, som Patrik Isaksson. Stod alltså framför byggnaden (där jag hade mötat innan) en halvtimme senare. Tog vänster och gick och gick och gick. En halvtimme senare stod jag på ruta 1 igen. Fråga mig inte hur detta är möjligt. Det bara var det tydligen. I en timme irrade jag runt, fram och tillbaka, tillbaka och fram och hamnade hela tiden på ett och samma ställe. Tills jag fattade. Änglarna ba: Aaaaaaaaaaah!

Fast det slutade ju inte där. Jag började gå igen. Gå, gå, gå, gå. Fick hjälpa någon stackars tant som gått vilse. Ha! Ironin. Ner till Birger Jarlsgatan. Knata, knata, knata. Sedan inse att det inte kändes helt rätt alltså. Gå tillbaka, ta in på Hamngatan. Gå, gå, gå, gå. Hittar Åhléns City. Hatar Åhléns City vid det här laget, går in i ren protest. Jävla förbannade Åhléns fucking City. Jävla förbannade sminkskit! Sminkskit kan dra åt helvete. Går ut. [andas tre andetag]

Ska vidare till T-centralen. Fortsätter över gatan, rakt fram. Men alltså, kartan visar att jag inte ska gå här? Ner på plattan. Snurra, känna mig lite nervös och bonnig. Gå skitfort, för det gör alla storstadsmännscher. Se ut som att du vet precis. Så det är så jag ser ut när jag tar trappan upp till Malmskillnadsgatan.

Men vad i helvete! Springa ner för trappan igen. Den blå pricken på kartan blinkar längre och längre bort från T-centralen. Fast ibland rakt mot T-centralen? Förbannade jävla telefonjävel. Förbannade jävla storfuckingstäder. Telefonen död. Ta mig i kragen och fråga om vägen. Kvinna ba: Fast alltså, du är typ där. Sväng där och gå rakt fram cirka en millimeter. Nä, så sa hon inte, men ungefär. Går, går, går några millimeter. Hittar förbannade jävla skitstationen.

Det var mitt tvåtimmarsirrande runt i Stockholm Stad. Fötterna gjorde så jävla ont, det var så jävla kallt och jag hade inte ätit något sedan klockan 5 på morgonen (klockan var 14 när jag hittade stationen och tåget gick 14:22).

Det vete fan om inte tunnelbana är att föredra ändå. NÄR MAN ÄR HELT JÄVLA OBEGÅVAD MED LOKALSINNE.

Utflyktsdag

Jorå, klockan är 5:05 och jag sitter och äter frukost. Living la vida loca och så där. En blir inte piggare av att kliva upp 4:45. Det kan jag intyga. Ifall någon på allvar trodde det.

Hursomhelst. Jag ska till Stockholm idag, därav den tidiga morgonen. Mitt största dilemma för dagen är tunnelbaneåkning. Jag hatar att åka tunnelbana! With a passion. Jag går så himla mycket hellre, men kommer ha bråttom så tunnelbana it is. Det är då man får lugna nerver med shopping på Åhléns City efteråt. Jag har dock problem med att jag måste vara på rätt humör för att det ska bli shopping när jag är i större städer. Ja, lite lätt neurotisk kanske jag är. Får lätt ”från landet”-känslan och drar mig för att be om hjälp, vill inte prata med någon, ”jag tittar lite bara”, ingen ögonkontakt och tunnelseende på gränsen till blindhet. Andra gånger stegar jag in, haffar första bästa försäljare och berättar vad jag vill ha. Idag vet jag faktiskt vad jag vill åtminstone titta på, så vi får väl se. Jag har så extremt jobbiga problem. Stackers.

Men ja, det är ju lite roligt att få ett avbräck i vardagen. Om jag var lite piggare och inte så svackig skulle det mest kännas spännande, men nu är jag inne i neggo-period och ser bara problem i allt. Vill spotta på och peta mig själv i ögat cirka femtioelva gånger per dag pga all denna negativitet. Sluta already. Liksom.

 

 

Han är hemma!

Slutade tidigare idag för att jag skulle hinna förbereda sonens hemkomst. Det blev ändrade planer, så de kom hem senare än beräknat. Så jag har gått runt här och vankat av och an, av och an, av och an. Helt distraherad och okontaktbar.

Men så kom han ju till slut! Skjutsad ända fram till dörren. Nästan overklig känsla, att få se och krama på honom. Som den dryga moder en är pratade jag konstant och frågade än den ena än den andra frågan. Tills jag såg hur trött han såg ut, stackarn. En timme har han sovit, säger han. Han var då vaken en hel dag i USA (åkte vid 18 på eftermiddagen) och reste i nästan 13 timmar på det. Så nu har jag lämnat honom i fred så han får landa mentalt också.

Gick och satte mig i soffan och pang! kom huvudvärken och den enorma tröttheten. Vilken anspänning att gå och vänta en hel dag! Anspänning gånger tusen när det är ens egen avkomma som är ute och far. Herre. Min. Je. Vilken pärs för psyket.

Han har haft det bra i alla fall, men det sprutar ju inte diverse berättelser ur honom så en får ha lite tålamod. Lite sova på det här då kanske?

Lättnaden!

Sonen är framme i USA! Det har strulat en del under resan, men väl framme i Amerikat gick allt som en dans. Skönt! Nu ligger han säkert och sover så sött, men när han vaknar vaknar han upp till ca 25-gradig värme, palmer och sin fars sällskap. Så fint så man vill gråta en skvätt. Han ska få fira sin första amerikanska jul och nyår och han ska äntligen få se det där landet han har varit så nyfiken på under så många år.

Själv går jag runt som en vilsen hundmamma här hemma. Samtidigt som jag har gått runt och ivrigt väntat på nyheter om hur resan går, har jag fått påminna mig själv sjuttioelva gånger om att han inte är hemma. ”Jamen, just ja. Det är han som sitter på det där flygplanet jag går och tänker på”. Lite smått förvirrad.

Däremot är det så skönt att veta att han är framme och att han är med sin pappa. Inte för att jag har tvivlat på kusinens förmåga att ta ansvar för honom, men hon ska ju inte behöva ha ansvar för honom hur länge som helst. Nu kan hon få slappna av efter väl utfört arbete, kan man säga. Och jag ska försöka slappna av och fokusera på hur roligt det här är för sonen. Att jag saknar honom är en bisak i sammanhanget. Tänk vad han ska växa av att dels ha klarat av resan tillsammans med två tjejer som faktiskt inte är så himla mycket äldre och dels få bo i ett annat land i en månad. Det ska jag fokusera på och försöka andas normalt resten av den här tiden. Tills det är dags för dem att åka hem igen.

En moders klagan, del II

Nu sitter min förstfödda på ett plan och resan mot Amerikat har alltså börjat. Jag är så galet nervös så jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag vaknade klockan 5 imorse och började på en gång kolla olika sociala medier för att få någon sorts ledtråd till att allt hade gått enligt planerna. Sonen åker med en äldre och resvan kusin och hennes kompis, så det är alltså tjejerna som kan ge eventuella ledtrådar på Facebook, Twitter eller Instagram.

För en timme sedan fick jag första bekräftelsen på att de åtminstone har tagit sig dit de ska ta sig och att de har kommit på planet som tar dem till London. Väl där är det dags för nästa magsår, eftersom de ska byta flygplats (!). När de väl sitter på nästa plan däremot, då ska de ju sitta på samma ställe i över nio timmar så då är det bara vanlig flygplansoro (vilket inte är så bara iofs). Inatt någon gång landar de i Orlando och möts upp av sonens far. Först då kan jag börja försöka andas normalt och lugna mitt lilla kaninhjärta.

Sista inlägget evah?

Det här att en ska ut och åka bil på snökaosvägar idag, det känns ju så där. Har lite ont i magen och ville lämna diverse kloka ord med barnen när de gick till skola/förskola. Ifall, ni vet.

Dödsångesten, är det bara jag som har drabbats stenhårt av den när jag fick barn (igen)? När jag var ung och blev mamma kände jag inte alls av den så här, men då hade jag en bättre förmåga att vifta bort tankar på hemskheter. Nu ba: *måste andas i påse* *blir rädd att jag ska kvävas och dö ändå* osv osv

Be för mig idag, please!

Färdigrest

Ja, ni vet vad jag kommer skriva, så nu kan vi läsa det alla i kör – ett, två, tre – JAG ÅKER TÅG.

Är äntligen på väg hem. Sista timmarna idag var lite jobbiga pga hemlängtan. Mina barn, M, min säng, mitt hem.

Men det har varit ännu en bra resa, så en klagar inte. Igår höll jag föredrag igen. Åkte på en överraskning i form av fel ordning på ”slidesen” (OBS! Utläses på svengelska), men denna mycket rutinerade föreläsare (ironi) ba tog det med ro och anpassade mig. Saker man är så rädd ska hända, men när de händer är de inte speciellt farliga alls. Det var ju ganska skönt att upptäcka.

I alla fall. Är du företagare och vill få massor av bra tips från andra framgångsrika företagare och på kuppen få knyta nyttiga kontakter – kolla in MittFöretag. Det är vad jag har sysslat med under alla de här resorna. Rekommenderar det varmt! Jag har hört föredragen x antal gånger, men har inte tröttnat än. Rätt bra betyg, kan man säga.

Fördriver lite tid igen

Orkar ni läsa att jag sitter på ett tåg? Om inte kan ni hoppa över den förra meningen.

I alla fall. Är på väg till Stockholm. Sista stoppet för mig i år. Efter imorgon kommer jag inte blogga om tågresor förrän nästa år. Det kan vara skönt att veta.

Parentes: Nu klev det på nya resenärer på tåget och den mycket sparsamma luften i vagnen fylldes med alkoholandedräkt. Mmmm! Precis det som fattades på detta boskapståg. Slut parentes.

Har köpt fina ringar idag som jag har hunnit få komplimang för. Tänkte visa dem i brist på intressanta saker att berätta. Ok? Ok!

När ÖDET la sig i och så där

Ligger i en säng på ett hotell i Örebro och laddar inför en sväng i gymmet. Ja, ni läste rätt – jag och kollega ska starta dagen med en timme (?) i gymmet! Jag tror själv att jag kommer att vara på topp, känna mig skitstark och att jag kommer gå ut därifrån med minst ett sexpack. Vi får väl se hur det blir med det.

Igår när vi skulle gå från jobbet till stationen sa jag till kollegan ”det känns som att jag har glömt nåt, men jag har ju med mig biljetterna – det viktigaste”. Mm, just det. Jag skulle komma att inse att det finns något mer som är precis lika viktigt.

Är det inte lustigt hur saker händer som gör att man kommer på att man har glömt den där grejen INNAN man sitter på tåget och allt är för sent? Det känns ju verkligen som att någon sitter där i parallellt universum och ba: ”nämen asså, nu måste hon ju gå in och vilja köpa lite godis annars åker hon ju bort i två dagar UTAN PLÅNBOKEN!”

Ja, det var det som hände alltså. Jag skulle betala mitt godis och hittar inte plånboken. En kvart kvar innan tåget kommer, ingen som helst möjlighet att springa som en galning tillbaka för att hämta den. Det är då man bläddrar runt i huvudet och försöker komma på vilka av kollegorna som har tagit bilen till jobbet. Som man dessutom har telefonnummer till.

Och så hittar man (läs: min närvarande kollega) en som kastar sig in på ens rum, rotar runt i ens träningsväska (äckligt, I know), hittar plånkan, ilar ilar ilar iväg med den till stationen så att jag får den fem minuter innan tåget kommer.

Jag är alltid – ALLTID – skitnervös när jag ska åka tåg. Till och med när jag pendlade varje dag med tåg var jag nervös inför VARJE resa. Så ni kan kanske tänka er stressnivån i min kropp under dessa tio minutrar. Lugnade mig på det mest hälsosamma sätt: vin.

Nu är jag i alla fall på plats. Vi fick i oss middag som jag betalade med pengar från min PLÅNBOK. Idag ska vi titta lite på stan innan arbetsdagen börjar och då kan det hända att jag hittar något som jag kan köpa med pengar från min PLÅNBOK. Tänk om jag inte hade tänkt köpa godis på stationen! Då hade jag inte kunnat köpa en sketen banan ens! På två dagar!

Allt du någonsin velat veta och lite till

Den otroligt fascinerande 10-listan har pausats. Imorgon åker jag iväg med jobbet igen. Denna gång till Örebro och Stockholm. Längtar faktiskt, även om det känns lite drygt med avbrott i min rutinfasta vardag. Men nu är det sista svängen för den här gången för mig och då känns det lite extra roligt.

Men först ska jag faktiskt jobba nästan en hel arbetsdag och dessutom träna ett core-pass. Jag håller i träningen och försöker gå på så många pass jag kan trots att jag är borta en del nu. Verkar dock ha kommit in i någon form av trög period. Det går så sjukt dåligt just nu, så jag blir alldeles sur. Allt känns så där övermäktigt och överjobbigt. Så himla drygt! Det är ju inte direkt roligt att träna när man känner sig sämst och svagast i hela världen. Jag överdriver möjligtvis min svacka. Löjlig man är. Så fort det går lite trögt så deppar jag ihop totalt. Och när det går bra tror jag att jag ska vara med i någon Miss Fitness-tävling närsomhelst.

Jamen, nämen. Sova lite nu då kanske?

Ps. Förlåt om du trodde inlägget skulle handla om något rafflande. Du borde dock veta vid det här laget att det aldrig handlar om något rafflande.