Ett förtydligande om det här att vara ”stark”

Jag skrev ett inlägg om att vara ”stark” häromdagen och har inte riktigt kunna släppa det sedan dess. Ni vet hur det blir ibland när man har en tanke som man inte riktigt har tänkt färdigt, men man tänker att det kommer om man börjar skriva. Nej, okej. Det kanske inte ni alla vet. Ingen kan säga att jag inte fick feeling i alla fall, eftersom jag skrev cirka trehundrasjuttioelva ord om en ofärdig tanke. Ibland funkar ju tankegångar åt ett håll och i en viss situation, men vänder man på det och börjar applicera det på annat så funkar de inte längre. Därför vill jag stryka ett streck över det inlägget, så här i efterhand. Och så vill jag förtydliga vad jag menade egentligen.

Jag tycker att man lurar sig själv och andra när man försöker tuta i sig själv och andra att man blir starkare av motgångar. Och jag tycker att orden stark och svag när det gäller den typen av egenskaper är totalt onödiga. För vem bestämmer vad som är starkt och svagt? Oftast ses det som starkt att bita ihop. När kvinnor gör det. Män ska ju liksom bara bita ihop per automatik. Det är så män är. Om de är riktiga män, så klart. Faktum är ju att man tar sig igenom det man behöver ta sig igenom. Precis som jag skrev i förra inlägget. Det är så vi människor är funtade. För att klara av att bita ihop kommer vi förmodligen falla isär efteråt. För det är så vi också är funtade. Vi känner det jobbiga efteråt för att kunna ta oss igenom. Och när vi faller isär känner vi oss svaga. För om vi inte har fått höra av andra innan att vi är så ”starka”, så intalar vi oss det själva. Sedan faller vi, för någonstans, och förr eller senare, måste ju saker komma ut. Då tror vi att vi har förlorat något (styrka då), eftersom vi inte kan förhindra att det händer. När det är helt naturligt. Och egentligen inte kan gå till på något annat vis om vi ska kunna fortsätta med förståndet intakt.

Det handlar ingenstans om styrka eller svaghet. Det handlar enbart om att få erfarenheter, (förhoppningsvis) lära sig och gå vidare. Men man pratar om stryka som om vissa människor vore supermänniskor med någon slags övermänsklig styrka som i grund och botten handlar om att inte känna känslor. Och den här styrkan intalar sig nog många är den som ska förhindra att saker som det de gått igenom aldrig händer igen. Men det gör det ju. Kanske inte exakt samma sak, men saker som är jobbiga och svåra. För livet är inte någon glidtur på en räkmacka för någon. Sedan finns det naturligtvis olika motgångar, vissa väldigt mycket mera dramatiska än andra.

Jag snöade in på en del grejer i det andra inlägget som inte direkt hade att göra med min grundtanke från början, och de hör egentligen till ett eget inlägg (av någon anledning känner jag mig som Martin Melin nu). Grundtanken var den att jag får nervösa ryckningar och klåda av detta eviga tjat om att vara ”stark”. Som jag beskrev i förra inlägget har det hänt en del saker i mitt liv som är typiska ”gud, vad jag blir stark av detta”-grejer, men jag känner mig inte ett dugg starkare än någon annan som kanske inte har gått igenom fullt så dramatiska saker. Jag har lärt mig vissa saker som andra personer kanske inte har behövt lära sig. Men skulle man på något sätt kunna mäta mental ”stryka” skulle jag knappast kunna uppvisa någon högre grad. Jag tror faktiskt inte att jag har blivit så mycket klokare vad gäller omvärlden heller. Förutom att veta hur svarta ett par ögon kan bli ögonblicket innan det smäller till. Och att veta när vissa personer är påtända och jag inte vill vara där de är. Däremot vet jag inte hur pass mycket ”starkare” man blir av att veta sådant. Tvärtom skulle jag nog vilja säga att jag som har lärt mig de här sakerna förmodligen har en del ”svagheter” som andra människor inte har. Men det är också ett eget inlägg.

Ja, nu har jag skrivit trehundrasjuttioelva ord igen, men denna gång bara hamnat på något enstaka sidospår. Summa summarum: det är inget fel på att bryta ihop, vara liten och behöva tröst. Det är inte att vara svag. Eller stark. Det är bara mänskligt. Och jag tycker alla ska sträva efter att vara mänskliga, inte starka. Punkt slut.